JOSEPH CONRAD OCH DEN MODERNA ROMANEN Huvudpersonen i ”Victory”, Axel Heyst, har av sin pessimistiske far lärt sig att inte tro på någonting. Han vandrar från den ena platsen till den andra i Östern och han tror att han har nått fram till positionen som en osårbar åskådare av en tillvaro, som man inte kan acceptera och där man i förhållande till människorna på sin höjd kan ”odla den form av människoförakt, som kallas medlidande”. Det är en nästan lekfull ton över de inledande kapitlen, när Heyst, som vet att det radikalt onda är att handla, i alla fall känner sig föranlåten att hjälpa en bekant, som har råkat i svårigheter. Hans hjälpverksamhet missförstås av illvilliga ryktesspridare — grupperade kring den groteske tyske krogvärden Schomberg — men hans hjälpsamhet drar också med sig något som skakar honom mycket mer: han upptäcker att det finns en man, som känner sig bunden till honom, bryr sig om honom, vill umgås med honom. Detta är förspelet och det är berättat med en ovanlig elegans och lätthet. Det avgörande äventyret börjar också till synes oskyldigt. Heyst sitter uttråkad och hör på en konsert hos Schomberg. Det finns en flicka, Lena, i orkestern, som Schomberg vill åt och Heyst beslutar sig för att hjälpa henne. Han har inget intresse för flickan, det är snarare avskyn för krogvärden, som driver honom till handling. Men sen kan ingenting hejda tragedin: Heyst och Lena är inte skyddade på den ö, som Heyst har inrättat som sin fasta punkt i tillvaron. Schombergs patologiska hat är tillräckligt starkt för att egga upp några vin-ningslystna äventyrare, som tror att Heyst har en förmögenhet gömd på ön. Det är när undergången nalkas som Heyst äntligen genomskådar sig själv och sin självvalda isolering. ”Jag kan bara vara vad du tror att jag är”, säger Lena, och i den nästan overkliga stämning, som präglar Heysts upplevelse av kvinnans kärlek och tillit, bryter sanningen igenom: hon vill inte förråda honom, hennes seger består i att Heyst förstår att hon har offrat sig för honom. Till Davidson — man nen, som ensam överlever för att berätta om tragedins avslutning — säger Heyst: ”Woe to the man whose heart has not learned while young to hope, to love — and put its trust in life.” ”Victory” innehåller en hamletkonflikt, men den innehåller också något annat: skildringen av hur kärlek kan bryta isolering och tvinga fram tro på mänsklig gemenskap. Det tragiska förloppet kan inte hejdas men bokslutet blir för läsaren försonande. ”Victory” föregriper i en rad olika avseenden Graham Greenes ”The Heart of the Matter”. Men Axel Heyst i Conrads arbete är på ett annat sätt än Scobie den centrala symbol, som romanerna kräver. Och det delvis melodramatiska, ”shakespeareska” slutet hos Conrad är mera sammanflätat med temat i romanen än den påklistrade religiösa diskussionen i Greenes arbete. Den person i Conrads eget författarskap, som står närmast Heyst, är Martin Decoud, världsmannen och skeptikern i ”Nostromo”, som till slut bryts ner på ett förödande sätt. Och Decoud har mycket gemensamt med Conrad själv, mycket mer än Marlow — den skeptiske berättaren i några av Conrads viktigare verk. I andra av Conrads verk är känslan av isolering kombinerad med känslan av skuld. Det gäller om ”Lord Jim”, om novellerna ”Falk” och ”Karain” för att ta några representativa exempel. Men skuldproblemet är kanske inte lika centralt som problemet om människornas isolering från varandra. Morton Zabel har i en fin studie visat att Conrads centrala bidrag till diskussionen om den moderna människans ställning sysslar med ”isolation and spiritual recognition”. När Conrad tränger längst in i denna upplevelselabyrint och låter personerna upptäcka sitt läge, kommer han nära den Thomas Mann, som skrev ”Der Tod in Venedig” och den Kafka, som i ”Der Prozess” mediterade över gränserna mellan verklighet och dröm. Det finns en relativt okänd novell av Conrad, ”Amy Foster”, som gestaltar ett ty 587