PAUL LINDBLOM piskt Kafkatema: en skeppsbruten emigrant från Mellaneuropa driver i land i England. Hans språk och hans uppträdande gör att man betraktar honom som underlig och också den kvinna, som av medlidande tar hand om honom, misstror honom. Hans liv blir en enda lång skräckdröm, där gränsen mellan verklighet och overklighet försvinner. Men mest koncentrerat och mest utsökt har Conrad gestaltat sitt tema om isolering och självkännedom i den spännande novellen ”The Secret Sharer”. Den är utförligt analyserad i ”Forms of Modern Fiction” av Robert Wooster Stallman, som ser denna korta novell som ”the microcosm of Conrad’s imaginative work -— in plot, in structure, and in theme”. Den handlar om en ung kapten, som har sitt första befäl. Han känner sig främmande för sig själv, för sitt ansvar och ser denna resa som ett avgörande prov. När han en natt promenerar ensam på däck, fiskar han upp en styrman, Leggatt, som i hastigt mod har dödat en besättningsman och som sen har flytt från sitt fartyg. Den unge kaptenen identifierar sig nästan helt med denne dråpare — det är oansvarigheten, det är de irrationella behoven, det är flyktviljan, som personifieras framför honom. Han döljer Leggatt och hjälper honom att fly. Men novellens upplösning innebär också en lösning av kaptenens problem: när han ser Leggatt simma iväg mot en okänd kust och när han i sista ögonblicket får herraväldet över sitt fartyg och klarar det genom den farliga passagen, har han gjort upp med sitt undermedvetna — han är en man, som kan ta ansvar och som känner sig själv. Den finaste symboliska effekten i denna utomordentliga novell är att hatten, som kaptenen har lånat till Leggatt och som denne tappar under simningen, blir det ögonmärke, som gör att kaptenen kan lägga om kursen och rädda fartyget. * Conrads rikaste roman är ”Nostromo”. I denna omfångsrika, dramatiska roman är alla väsentliga problem, som sysselsätter Conrad, gestaltade. Det är berättelsen om ett pionjärföretag i en avsigkommen sydamerikansk republik, där den västerländska världens normer våldsamt kommer att brytas mot landets egna traditioner. Det är en roman om krig och revolutioner, om mänsklig isolering och om en skepticism, som är så förödande att den helt smular sönder existensbetingelserna för en av personerna. Det är en av Conrads få romaner, som innehåller kvinnoskildringar som inte är helt konventionella och den är berättad med suverän teknik: Conrad växlar från en enkel berättande form till en komplicerad perspektivteknik. Det finns partier i ”Nostromo”, som i sinnlig konkretion inte är överträffade i världslitteraturen och synen på brytningen mellan det europeiska livs-mönstret och det ”underutvecklade” landets fascinerar genom att föregripa den debatt, som först efter andra världskriget har blivit aktuell. Det är nästan omöjligt att acceptera att det rör sig om en fantasirepublik, där Conrads intryck från resorna i Sydamerika spelar en relativt underordnad roll och där i stället den landsflyktige polackens känsla av isolering i England utgör en mycket kraftigare underström. Man kan karakterisera ”Nostromo” som en politisk roman. Men det är i så fall en politisk roman av samma slag som Stendhals ”Char-treuse de Parme” och Flauberts ”L’éducation sentimentale”. Liksom Stendhal och Flaubert — och senare Henry James — låter Conrad samhället och förändringarna i samhället växa fram för läsaren genom att intensivt och inträngande skildra hur enskilda människor upplever sin situation. Conrad har en rikare fabuleringsförmåga än de båda fransmännen och rör sig i flera skikt av samhället än James, men likheten i metod är ändå väsentlig. Och det kan ifrågasättas om inte denna metod är den enda möjliga för samhällsförfat-taren, om han inte vill släppa alltför många förtöjningar vid dikten. Just med en sådan utgångspunkt kan författaren behålla sin sär 588