JOSEPH CONRAD OCH DEN MODERNA ROMANEN art — han behöver inte som de sociala realisterna söka konkurrera med sociologer, ekonomer, statistiker och historiker. Han har en egen erfarenhet att redovisa, som de aldrig mer än glimtvis kan nå fram till. Conrad liksom Stendhal var mycket skeptisk mot politisk diktning och hans attityd var exempelvis direkt negativ till den ibsenska samhällsdrama-tiken. Om man ska se begränsningen i Conrads konst — också när han sysslar med väsentliga ämnen — kan man gå till två verk, som Lea-vis sätter högt, ”Under Western Eyes” och ”Chance”. Conrad, som kuriöst nog kände sig helt främmande för Dostoj evski, ville med ”Under Western Eyes” skapa en västerländsk motsvarighet till ”Brott och straff”. Det är en dramatisk roman, den är mycket väl berättad men trots detta har den blivit schematisk och i botten är Conrad inte engagerad av sitt ämne. Ännu tydligare framträder bristerna i ”Chance”. Det var Conrads genombrottsro-man hos den stora publiken och redan Joseph Warren Beach har i sitt arbete om nittonhundratalets roman på ett föredömligt sätt benat upp hur skickligt Conrad i denna roman för in berättarna i handlingen och hur han undan för undan låter handlingen belysas från nya perspektiv. Men Leavis — som i sin essay om Conrad inte gör några jämförelser framåt — har inte främst fäst sig vid tekniken utan vid innehållet och då är det svårare att förstå hans entusiasm. Det finns alltför mycket sentimentalt och alltför mycket konventionellt i denna roman: innehållet är så påtagligt tillrättalagt för att behaga en större publik — det gäller inte minst om det centrala kvinnoporträttet. * Det har varit lätt att romantisera Conrads levnadsöde. I det avseendet var verkligheten ovanligt generös. Han var son till en polsk godsägare men han blev tidigt tvungen att lämna sitt hemland och hamnade i Marseille. Där blev han sjöman, deltog i en äventyrlig vapensmuggling till karlistanhängarna i Spanien och kom småningom över till den engelska handelsflottan och avancerade till styrman och kapten. Som sjöman fick han tillfälle att se olika delar av världen. Men universaliteten i hans utblick hänger inte främst samman med att han har haft möjligheter att besöka så många olika länder utan den beror på hans sällsynta förmåga att se främmande folk och stater utifrån deras egna förutsättningar. La Nouvelle Revue Franqaise gav efter Conrads död ut ett minnesnummer och där finns en karta, där miljöerna i hans litterära arbeten är inprickade. Samtliga fem världsdelar är representerade och denna yttre universalitet motsvaras av en inre vidsyn som en modern kulturantropolog skulle ha kunnat avundas honom. Conrad är i sin syn på andra kulturer varken turist eller kolonisatör och detta märks tydligt, när man vid sidan av Conrads verk ställer Kiplings. Denna relativism framträder kanske tydligast i ”The Rescue” — som i övrigt är en ganska ointressant roman. Konflikten uppstår därför att Lingard — sjökaptenen, som också figurerar i Conrads två första romaner — anser det självklart att hålla ett löfte, som han har gett till en av infödingarna, och Conrad betraktar överhuvud de inföddas strävanden som lika väsentliga och naturliga som de vitas. Här finns ett frö till en oppositionsman och ”Heart of Darkness” innehåller också en skarp uppgörelse med den europeiska exploateringen av Afrika. Men det är ett undantag. Conrad var en mycket konservativ man. Han trodde inte att det var möjligt att förändra världen — för honom var handling något radikalt ont också på det samhälleliga planet — och hans konservatism var djupt präglad av hans erfarenheter av Rysslands frammarsch i Östeuropa. Conrad trodde inte heller — som senare konservativa — på den materiella kulturens segertåg. ”Nostromo” vill visa hur de materiella framstegen korrumperar människorna. 589