VILGOT SJÖMAN SYNVINKLAR B er ättar tekniska funderingar I en nyutkommen engelsk bok om Graham Greene kan man läsa att Greene erinrat om en bok1 som spelade en stor roll för många av hans generation. Den introducerade dem i Henry James’ teknik, skriver han, och den underströk vikten av en berättelses ”synvinkel”, the point of view. När man ser hur naturligt det är för Greenebokens författare att analysera också synvinklarna i Greenes egna romaner, då får man en glimt av det faktum att det på anglosachsisk botten existerar en tradition och en diskussion i ämnet, som vi inte har någon motsvarighet till, vare sig bland författarna eller bland litteraturvetenskaparna. Det utrymme som ägnas berättarfrågor i litteraturhistoriska arbeten brukar inte vara skrymmande. Författarna själva lägger bara undantagsvis fram sina erfarenheter, något som kunde vara ett uttryck för en naturlig drift till självskydd, ett behov att värna om arbetsprocessen, men som kanhända snarast beror på — och det var en synpunkt som Thorsten Jonsson hävdade som något närmast självklart — att författarna i allmänhet är omedvetna om hur de själva arbetar. Den som börjar skriva har därför att mer eller mindre ta sig fram på egen hand. Det kan hända att han, när han vill teoretisera i ämnet, tycker sig angripa djungeln från ensidiga utgångspunkter, och då saknar han diskussionen. Det följande handlar i första hand om ”synvinkeln”, det första hinder jag själv stötte på; och hurudana frågorna var, som då kom i första rummet, är lättast angivet med ett exempel. 1 Percy Lubbock: 'The Craft of Fiction.” 1 Det gällde en novell om en kvinna i trettioårsåldern, ogift, ensamstående, en anonym bland massan av anonyma kontorsvarelser som råkar in i en banal livskonflikt: hon misstar sig på graden av värme hos en man som uppvaktar henne. Han svarar till hennes förtvivlade längtan ut ur ensamheten, men hennes sätt att fästa sina förhoppningar på honom svarar i gengäld inte alls till hans avsikter. Efter det mannen uppdagat hennes önskningar och hon uppdagat hans, är hon ånyo ensam, med ensamheten bara förstärkt till ett patetiskt skri efter gemenskap. Jag hade lagt upp berättelsen i en serie korta scener. Alltihop sågs ur kvinnans synpunkt, eftersom hennes upptäckt och besvikelse utgjorde handlingen. Där fanns alltså ingenting om vad mannen kände och tänkte. På ett ställe hade jag emellertid avbrutit scenföljden och lagt in ett parti som beskrev mannens stämning efter det också ur hans synpunkt misslyckade mötet. Men det stycket skar sig med ens kraftigt mot det övriga. Riktigt varför var jag inte på det klara med då. Ändå var anledningen enkel. Berättelsen var genomgående patetiskt hållen, i solidaritet med den kvinnliga huvudpersonen, med hennes förhoppningar, besvikenhet och förtvivlan. Men stycket som skulle skildra mannens känslor var gjort med ett ironiskt avståndstagande från författarens sida visavis mannens billiga och tarvliga beteende, med en sårad känsla å hjältinnans vägnar. Berättartonen och berättarhållningen var alltså där 591