SYNVINKLAR I den situationen infann sig ett par frågor som ett slags nyckelord: ”Görs det inifrån? eller görs det utifrån?” — Var placerar sig berättaren — inuti figurerna eller på en plattform utanför? Där sveper berättarögat som ett fyrlj us över berättelsens kuster: det är författaren som överblickar! Han kan ge definitiva besked om allt som händer och han tvekar inte att göra det. Han slår fast och värderar: figurernas karaktärer, handlingar, innebörden i deras beteende. Han uttalar sig om närvarande tid och tillkommande tid, sänker då och då ett lod i själarnas undermedvetande och hämtar upp ett bottenprov. Han kan vara analytiker, aforistiker, betraktare, kåsör, pedagog, konferencier — vilken skepnad han än antar, hörs hans röst; han är allvetande och hans ursprung är klassiskt. Som målaren vid staffliet porträtterar han sin figur, utifrån. Här däremot är berättaren försvunnen: som en läderlapp i personlighetens labyrint. Någonstans i labyrinten skymtar ett ljus ur yttervärlden, och sakta — som inuti en staty — tar sig berättaren upp till figurens ögonhål och genom dem blickar han så ut i berättelsens landskap. Det är berättaren som läderlapp, som mullvad. Eftersom han restlöst identifierar sig med sin figur ger han inte andra omdömen än dem figuren ger. Han värderar med hans värderingar och vet inte mer om framtid och förflutet än vad figuren själv vet. Han sluter sig tätt intill figuren och vägrar att se annat än med hans ögon. Följaktligen borde det, tycker man, vara omöjligt för honom att porträttera figuren utifrån, eftersom ingen människa torde uppleva sig så: som ägare till ”ljus hy, friska tänder, blå ögon”. Det är den motsättningen jag syftar på i det följande med den ”överblickande” linjen contra den ”identifierande”, mellan skildring ”utifrån” och skildring ”inifrån”. Jag vill bara tillägga att överblickande är, i denna mening, varje berättare som — även om han avstår från kommentarer och orienteringar — ändå Frangois Mauriac läsande Rimbauds ”Une saison en enfer”. gör iakttagelser utifrån, som ingen av de inblandade figurerna står för. Det hör till axiomen att man uppnår plasti-citet i människoteckningen på den överblickande linjen och förlorar denna plasticitet på den identifierande.1 Berättaren modell ”fyrljus” kan uppnå skärpa, kontur, tydlighet; och han kan hamna i ödslighet, i brist på intimitet. Berättaren typ ”läderlapp” kan förmedla känslan av ständig närvaro, av tätt inkännande; och han kan hamna i det diffusa och söndersplittrade, bakom en ansiktslös figur. Men dessa allmänna fördelar och nackdelar när det gäller människoteckningen bar också sin kompositionstekniska sida och det är den jag skulle vilja ta fasta på i det följande. Hur gör de båda berättartyperna, vad är möjligt att göra och vad uppnår de, när det gäller synvinkeln i berättelsen? Ett bekymmer dessförinnan är bara terminologin. ”Objektiv” och ”subjektiv” kan som alltid användas i fråga om samma ting. Själv tycker jag det finns skäl att kalla den över- 1 Problemet diskuterades mellan Staffan Björck och Sivar Arnér i D. N. (9, 12 jan. 48). 3 BLM 1952 VIII 593