VILGOT SJÖMAN blickande metoden för den objektiva: bakom berättaren som så tveklöst framträder med sina omdömen, slutsatser och värderingar, avtecknar sig den fasta moraliska traditionen, den osplittrade synen på verkligheten och värdena. I gengäld vore den identifierande linjen då den subjektiva. Så använder t. ex. Graham Greene ordet när han apropå Virginia Woolfs romaner talar om den ”subjektiva romanen”. Men det motsatta bruket är lika vanligt. Vad Thorsten Jonsson kallar mellankrigs-årens objektiva sätt att berätta, det är bl. a. Virginia Woolfs teknik. Dvs. den prosa — ”aldrig målande, aldrig sammanfattande och aldrig analyserande” — där berättaren skyr varje påstående i eget namn. (Subjektiva kallar Th. Jonsson i gengäld berättare som Henry James, Kafka, Conrad.) 1944 hade Göran Schildt en uppgörelse i denna tidskrift med hela denna idé, att berättaren skulle kunna utplånas ur verket (”Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen”); här användes termen objektiv i samma mening. Vad övriga termer beträffar så har jag begagnat de allmänna termer som Phyllis Bentley brukar i ”Some observations on the art of narrative”.1 Det är kommentaren, sammanfattningen, scenen (eller situationen) och beskrivningen (comment, summary, scene, de-scription). Till det centrala begreppet: the point of view, finns ingen stadgad svensk motsvarighet, annat än då ”synvinkel”. När föreligger det en ”synvinkel”? Inte så länge berättaren låter figurerna tala för sig själva genom dialogen. Inte så länge han gör allmänna beskrivningar i eget namn. En ”synvinkel” uppstår när han börjar följa berättelsen genom en figurs tankar och känslor. Man kunde följaktligen tala om berättelsens ”medvetande”; författarna till studien över Greene använder termen ”recording consciousness”, ett inregistrerande (om man så vill: silande, speglande) medvetande. De talar också om 1 För en detaljerad textanalys behövs uppenbart en långt större uppsättning, sådan som den Staffan Björck begagnar i en stilanalys av Martin Koch, ”Färgad berättelse”, {Nysvenska studier 1949, sid. 80). ”fönster” in i handlingen. Kanhända kunde man tala om berättelsens ”tolk”. 2 Här är ett prov på vilka möjligheter som står den överblickande berättaren (av klassisk fransk typ) till buds — citatet är från Fran-gois Mauriacs ”Familjen Frontenac”. Det är en scen med två bröder, den äldre snäll, borgerlig, nyförälskad (han sitter vid frukostbordet med sin fästmö), och den yngre, Yves, komplicerad och genial: Yves, som tömde alla sina glas, såg liksom i en dimma vid bortersta ändan av de bägge raderna röd-blossande ansikten sin äldste bror liksom i en grop, ur vilken han aldrig skulle ta sig upp. Vid hans sida satt den vackra unga kvinna, som hade tjänat som lockbete och vilade sig efter välförrättat värv. Hon var i verkligheten inte alls så tjock som Yves tyckte. Hon bar inte sin vanliga korta jacka utan en vit musslinsklänning, som blottade hennes vackra armar och halsens rena linjer. På samma gång en mogen kvinna och dock jungfrulig satt hon helt stilla liksom försjunken i en stilla väntan. Ibland växlade de några ord, som Yves gärna skulle velat höra, men som voro så vardagliga, att de hade förvånat honom. ”Vi har hela livet framför oss”, tänkte Jean-Louis, ”för att tala ut med varandra.” De talade om björnbären, som serverades och som man haft så mycket besvär att komma över, om duvj akten, om lockfåglarna, som man snart måste sätta upp, ty ringduvorna, som komma före skogsduvorna, skulle snart vara här. Hela livet att tala ut med Madelaine. Tala ut om vad? Jean-Louis anade inte, att åren skulle gå, att han skulle genomleva tusen dramer, att han skulle få barn, att han skulle mista två av dem, att han skulle-samla en oerhörd förmögenhet och mot slutet av sitt liv förlora den, och att under allt detta de båda makarna skulle fortsätta att växla lika vardagliga ord som de, som voro dem nog i deras kärleks morgontimmar under denna frukost, som aldrig ville ta slut, då getingarna surrade kring fruktskålarna och glassen smälte ned till en skär sås. Som alltid är Mauriac fullt synlig ovanför sina figurer — man tycker sig se hans blick, själva hans rörelse, när han fylld av betryck, plåga och vemod lutar sig ner över dem. Hans position ovanför skildringen är markerad redan från början. Det ger honom hans frihets 594