VILGOT SJÖMAN ker, medvetet eller omedvetet, kompromisslösningar. På väg in i sin figur borde berättaren bli tvungen att slänga inte bara sina redskap som ”kommentaren” och ”sammanfattningen”, utan också alla sådana liknelser, metaforer och symboler som förutsätter ett berättaröga utanför figuren. Så barskrapad och tomhänt borde han gå in under sin figur. Han kan det knappast. Vad han i stället tycks göra är att han smugglar med sig redskapen in i figuren och där sticker den i händerna på figuren. Vad som sker på denna linje tycks vara det, att allt sånt som berättaren själv förut stod för, det förläggs nu inom figuren. Utvecklingen kan exemplifieras med en detalj hos Per E. Rundquist i ”Kalla mig Ismael!” Det är Lola som skildras i en på-klädningscen, i stämningen före en festmiddag: ... En tung suck arbetar sig upp från det instängda mellangärdet, sväller och brister. Som om hon smalnade. Kränger på sig klänningen, skruvar, vrider och ett ögonblick som en balettdansös från åttitalet. Ser det i spegeln: klänningen halvvägs på, stjärten buktar, låren bastanta, svällande mjuka. Som hornmusik, applådåskor. Var får hon det ifrån? Som hon aldrig upplevt. Som om hon stod i punschångor med sin kropp. Men ansiktet vitt och allt hårdare, läpparna stramare. Det verb som är bortskuret ur satsen ”skruvar, vrider och ett ögonblick som ...”, vilket är det? En äldre berättare skulle utan vidare ha satt in ett liknar, för det är ju utan tvekan en liknelse som föreligger: ”Hon liknar ett ögonblick en balettdansös från åttitalet.” En modern berättare skulle fylla ut med ett ser sig, ”hon tycker sig se sig som...”, för att på så sätt förlägga bilden inom figuren. På den linjen går också Rundquist och gör liknelsen till ett minne, en plötslig association inom Lola själv — när hon ser att hennes lår är ”bastanta”, osv. Det är väl bara en alltför kritisk bild för att den ska kännas trolig som association inom Lola själv. Och den plötsliga frågan sätter hela bildkomplexet i gungning för läsaren: ”Var får hon det ifrån?” följt av konstaterandet, att hon aldrig upplevt det. Varifrån kommer då associationen: från en tavla, en film? Rundquist avstår från att ge någon förklaring och når därmed en bestämd effekt: den av förvåning, av plötslig sugning underifrån det omedvetna och instinktmässiga. Men den retoriska frågan gör figuren överreflekterad; vad man får är i själva verket, tycker man, berättarens egen retoriska fråga när han stött på svårigheten att förvandla liknelsen till en verklig association inom Lola. Liknande fall finner man troligen hos de flesta moderna prosaister; företeelsen är allmän. Vad som hotar är givetvis en verklig överbelastning av figurernas medvetande. De riskerar att bli onaturligt medvetna om varje själsrörelse: de tänker, känner, inregistrerar något för varje steg de tar. De proppas med reflexioner, analyser — och läsarna reagerar med en huvudskakning: så analyserar ingen vettig människa sig själv som i moderna romaner! Hon är mycket omedvetnare än så. I romanerna förr i världen fanns en episk ro som vi inte kan reproducera. Ett överreflekterat drag tycks oundvikligt. Vilgot Sjöman kommer att i en följande artikel vidare utveckla sin syn på berättartekniska problem. 598