KATHLEEN RAINE BESÖK I TJUGONDE SEKLET Jag har nyligen kommit hem från milt första besök i Förenta Staterna. Jämte två andra poeter, David Gascoyne och W. S. Gra-ham, hade jag blivit inbjuden av YMHA Poetry Center, en vital organisation i New York som på årets imponerande program har haft uppläsningar av bl. a. Bertrand Russell, Robert Frost, I. A. Richards, Archibald Mac-leish, Dylan Thomas och T. S. Eliot. Jag insåg mycket snart att detta var mitt första besök i tjugonde seklet. Man märker det genast på publikens gensvar. För ett poesi-älskande auditorium i England betyder poesi fortfarande det idiom som begagnades av de ”georgianska” poeterna före 1914. John Hay-ward som var en av prisdomarna i Arts Coun-cils poesitävlan har i sin inledning till Pen-guins utgåva av de prisbelönta dikterna en del nedslående saker att säga om den rådande engelska uppfattningen om vad som menas med poesi. Det finns i England ett motstånd mot vad som kallas ”modern” poesi, och för många betyder ”modern” fortfarande Pound och Eliot (fast efter mitt besök i Amerika har jag börjat undra om motståndet mot Pound-Eliots idiom inte beror mindre på att det är modernt än på att det är amerikanskt och främmande för vår tradition). Engelsmännen har måhända en dunkel känsla av att tjugonde seklet inte är vårt sekel — så inte publiken i New York. Fastän amerikanen kanske inte har större förmåga att verkligen skilja mellan djupt och banalt, är E. E. Cummings’ eller William Carlos Williams moderna idiom den luft han andas. Jag kom på mig själv med att plocka fram de ”svårare” av mina dikter (sådana vari elementära hänsyftningar på fysik, fysiologi eller psykologi är inströdda) inför amerikanska auditorier, som gärna vill alt poesi skall låta svår. Det hölls ett symposion av engelska och amerikanska poeter i Poetry Center, varvid W. H. Auden talade i egenskap av amerikansk poet. Ty som Robert Richman (litteraturredaktör i New Republic och chef för Washington Institute of Contemporary Arts) anmärkte: ”Auden kom till Amerika därför att han var amerikan.” Men Auden påminde oss vid detta tillfälle om att det i England finns ett stigande antal människor som är precis lika avskurna från ett traditionellt förflutet som de mera självklart rotlösa amerikanerna. Denna typ av stadsbefolkning är en produkt av maskinåldern, och vill man kalla den Amerika, då är Amerika ett tidvatten som stiger allt högre på stränderna längs vartenda land i världen. Redan innan Auden lämnade England var detta ett fenomen som intresserade honom — det utarmade landskapet, de trista förstäderna, simbassängerna och sporthotellen, radioapparaterna i köket på bondgårdarna. Han bor nu i en ateljé ovanpå ett af färskomplex och ser ut över ett strängt stadslandskap som måste tillfredsställa en poet som ville observera fenomenet Tjugonde seklet i dess sjuka växt-punkt, i tro att en poet måste känna sin egen tid om han skall kunna föra dess talan eller förändra den. Under min vistelse där utdelades Bollingen-priset i poesi till en i Amerika allmänt älskad och ärad poet, Marianne Moore. Jag fick höra talas om prisutdelningen hemma hos Richard Eberhart, en av medlemmarna i den kommitté som (med Auden som ordförande) hade beslutat om prisutdelningen dagen förut. Professor I. A. Richards som var närvarande ytt 599