KATHLEEN RAINE rade att ”hennes verk är av bestående värde för mänskligheten”, en tribut som jag tror han skulle förvägra många poeter av betydligt mera braskande ryktbarhet. Marianne Moore själv är den mest anspråkslösa och självkritiska bland poeter. Tillsammans med David Gascoyne besökte jag henne i hennes våning i Brooklyn, fullproppad med kärleksfullt polerade gamla möbler, litografier, bric-å-brac, miniatyrelefanter, alltsammans präglat av hennes egen stränga disciplin och originalitet. Ungdomens och ålderns ärlighet lyste ur hennes ansikte när hon talade om sitt verk på ett sätt som vittnade om de strängaste ambitioner. Ingen, sade hon, har någonsin givit hennes dikter den förödande kritik hon själv skulle kunna ge dem. ”Omelodiska” hade en kritiker dristat sig säga — det var i grövsta underkant, ansåg miss Moore. En annan kritiker hade (alldeles korrekt) betecknat henne som Amerikas ledande kvinnliga lyriker: ”Men, miss Raine, det betyder inte ett dugg — inte ett enda dugg”, skyndade hon sig att med förkrossande blygsamhet tillägga, ”ty det är inte mer än på sin höjd två eller tre amerikanska kvinnor som någonsin på allvar har försökt att skriva poesi.” Jag tänkte på de många amerikanska poesimagasinen där nästan alla författarnamnen är kvinnliga och applåderade invärtes denna ytterst intelligenta gamla dam som vet vad den poetiska kallelsen kräver. Mina två besök hos Ezra Pound på St. Elizabeths statliga sinnessjukhus var de mest minnesvärda upplevelserna under mitt Amerika-besök. Jag hade fått ett brev från Ezra Pound med anledning av en recension av ”Pisan Can-tos” som jag hade skrivit, annars skulle jag inte ha vågat tränga mig på en poet som, trodde jag, var alltför framstående för att intressera sig för mindre figurer inom engelsk litteratur. Men det skulle ha varit ett misstag — Ezra Pound visste betydligt mer än jag själv, tyckte jag, om vad som skrevs och tänktes i London och i New York med för den delen, eller i vilken som helst annan stad där det överhuvudtaget skrivs eller tänks. Ezra Pound anser att poeter behöver arbeta i grupp. Efter min återkomst har han skrivit till mig om den saken i sin karakteristiska, vitala stil: ”Engländare allergiska eller avoga mot GRUPPmanifest (en stor del av de senaste 40 årens liv började dock med MANIFEST) en gallicism (O. K., en gallicism) MEN det gör verkan.” Min skildring av det litterära livet i England kan knappast ha lugnat honom — tendensen är snarare att skingras än att komma samman. Pound höll sorgset med om att det inte tycks finnas några fullvuxna i den poetgeneration som nu närmar sig fyrtio år. Ingen som är över fyrtio år bör huvudsakligen syssla med att skriva poesi, sade han: poesin existerar för att tjäna ett system av värden (det är antagligen därför som den poetiska mellangenerationen inte har blivit fullvuxen). Till och med den av Peter Russel grundade gruppen Nine, vars gemensamma grundval var entusiasmen för Pound och som stöddes av bl. a. G. S. Fraser, har numera smält samman till en person — den ursprunglige grundaren. Det är svårt att fatta varför denna centrifugala impuls skall vara så stark. Det kan inte bara bero på att den fysiska trötthet och ekonomiska osäkerhet varunder de flesta poeter lever hämmar deras sällskapliga energi; snarare skulle jag tro att den sammanhänger med att poeterna nu för tiden inte har någon bakgrund i fråga om klass, uppfostran eller hemvist som kan ge sammanhållning åt annat än de mest tillfälliga grupperingar. Om jag själv kunde välja skulle jag, som Herbert Read, dra mig tillbaka till den trakt där jag växte upp — så föga benägna att lystra som de engelska poeterna torde vara, blåser Pound i Rolands horn förgäves. Pound talade om sin nyligen utgivna översättning av Konfucius’ Analects. ”Jag är fanatisk konfucian, om det inte är en contradictio in adjectd,,, sade han. ”Somliga människor förstår inte vad det kan finnas för förbindelse mellan mig och Konfucius”, fortsatte han. ”Våra temperament är ju så olika. Kanhän 600