BESÖK I TJUGONDE SEKLET da”, slutade han med magnifik ödmj ukhet, ”är det en förbindelse av nödtvång.” Det var genom sin känsla som Pound framför allt gjorde intryck på mig, denne Pound vars tidiga brev ger prov på så mycken generös omtanke om hans vänner och deras arbete. Han talade om Pisa, men endast apropå Mencius som han arbetade med där. Han visade mig det lilla skamfilade exemplar som han hade haft med sig i koncentrationslägret. Det var en Försynens skickelse att han råkade ha boken med sig, sade han — den utgjorde inte bara hans enda lektyr utan också hans huvudkudde. En vaktare hade lagat den åt honom med häftplåster när den gick sönder på grund av ständig användning. Pound skulle vilja att de kinesiska filosoferna studerades vid universiteten likaväl som Plato (eller i stället för denne — Pound är ingen platoniker), och det är inte enbart på ett tragikomiskt sätt effektfullt alt tänka sig Amerikas ende profet sysselsatt med att översätta kinesiska filosofers lära om alt samhällelig ordning har sin upprinnelse i det genom introspektion renade hjärtat, vid fladdret av en televisionsapparat, denna fulländade maskin för betingandet av mänskliga reflexer (”de försöker till och med undergräva internernas själsliga hälsa”, anmärkte Pound). Vid mitt andra besök hällde han upp te åt sina gäster för dagen ur en stor termosflaska och skar skivor av en kaka som hans hustru hade haft med sig medan han samtidigt fägnade oss med sin konversation och lyssnade till vår, allt med en largesse och en vänlighet som gjorde hans lilla vrå i den allmänna salen till Amerikas mest kultiverade, förtrollade krets. Washington kan skryta med inte en utan två poeter av internationell ryktbarhet — den andre är St. John Perse (Alexis St. Léger Léger), av somliga betraktad som den franska litteraturens främste nu levande poet. Hans namn blev känt i England genom T. S. Eliot som för många år sedan översatte ”Anabase”, och åtminstone en engelsk poet har avgjort blivit påverkad av hans väldiga panoraman av jorden i rörelse och folk på vandring som bevingade frön förda av en oerhörd vind. Jag hade senare läst hans dikter ”Exile”, ”Neiges” och ”Vents” i Les Lettres Franqaises, en fransk tidskrift som utgavs i Sydamerika under kriget. Man hade sagt mig att monsieur Léger var svår att träffa, och en inbjudan till honom att äta middag hos den brittiske diplomat som jag gästade (diplomaten är bror till poeten och kritikern William Empson som åtnjuter stor berömmelse i akademiska kretsar i Amerika) blev mycket riktigt bemött med artigt avslag. Senare lyckades jag utan svårighet träffa monsieur Léger — jag vet inte riktigt på vad sätt vägen blev jämnad för mig — och hade flera samtal med honom. På tal om Eliots översättning av hans dikt sade han att den skilde sig från originalet huvudsakligen genom att den var mera statisk. (Även Pounds poesi finner han statisk.) För honom ligger poesins rötter dolda i den outtömliga naturens mörker, och dess rytm är densamma som pulserar i allt liv. Rörelsen i en dikt kommer till honom före orden eller bilderna. Han betecknade guden Siva, skaparen-förstöraren, som sin gud — inte Buddha som strävar efter befrielse från hjulet, utan hjulet självt, hjulet av födelse och död. Diktandet betraktar han endast som en relativt betydelselös biprodukt av livets egna poetiska rytmer. I kraft av denna filosofi har han kunnat ta med jämnmod förlusten av ett antal anteckningsböcker med opublicerade dikter som bortfördes från hans hem i Paris av tyskarna. (Monsieur Léger var statssekreterare i franska utrikesdepartementet vid tiden för Frankrikes fall.) Vad tog han sig till, frågade jag, utan tillgång till Mongoliet och andra av Asiens öknar? Amerika har öknar som kan mäta sig med vilka som helst i världen, svarade han, Mississippi svämmar över, och där finns väldiga områden som har legat orörda sedan skapelsens morgon. Alla dessa samtal om öknar ägde inom parentes sagt rum på en stillsam restaurang eller i den välinredda våning där denne framstående diplomat i frivillig exil lever i förnäm av 601