KATHLEEN RAINE skildhet. Han företer ingen ytlig frändskap med Rimbaud. Kämpande poeter och målare lever naturligtvis ungefär på samma sätt i New York som på andra håll i världen. Genom tillmötesgående av miss Margaret Marshall, litteraturredaktören i Nation som jag bodde hos, och genom min andre värd Ruthven Todd, den skotske poeten och Blakespecialisten, fick jag lära känna livet i ”The Village” som med sina barer där man kan sitta och prata hela natten och sin internationella konstnärspublik påminner mycket mera om Paris än om London. Max Ernst och Marcel Duchamp bor i New York; E. E. Cummings och Djuna Barnes (författarinnan till den poetiska, oförglömliga romanen ”Nightwood”) bor närmaste grannar fast de sällan träffas eftersom Djuna Barnes, som hon sade, lever ”som en trappist-munk”. John Brinnin och grek-amerikanen Ki-mon Friar är verksamma i Poetry Center, och i New School träffade jag dr Leonie Adams. José Garcia Villa, en filippinsk poet som skriver dikter där alla ord är skilda åt av komma, är en typ som man snarare skulle vänta sig att möta på La Butte än i London, där sprudlande litterärt humör av det slaget aldrig frodas. Miss Steloff i Gotham Book Mart har gjort sin förträffliga bokhandel till medelpunkten för ett Joycesällskap och andra poetiska förehavanden. Men inte desto mindre får man ett intryck av att poetens kall är ensligare i Amerika än i England. Det finns kanske två, tre poeter i Washington och någon annan liten grupp i Californien, Chicago eller Södern. I Harvard (där jag läste inför den intelligentaste och mottagligaste publik jag någonsin har träffat på — kanske är det traditionen från William James, fullföljd av professor Whitehead och just nu av professor Richards som har skapat denna civiliserade atmosfär) förekommer det en liten grupp med bl. a. Richard Eberhart, Archibald Macleish, Richard Wilbur och kritikern Harry Levine som bildar en kärna kring vilken vad Pound kallar ”intellektets liv” blomstrar. Men Ame rika har inte något kulturellt centrum, inte ens ett imaginärt sådant. Inte heller uppnår diktsamlingarna större försäljning än i England — 2 å 3 000 exemplar på sin höjd, om man bortser från några få berömda namn. Man får faktiskt en känsla av att det bildade skiktet i Amerika ligger tunnare utbrett över den veckotidningsläsande, radiomatade majoritetens tomma djup än i England, där övergångarna är mindre branta och obildningen mindre skriande. Många som i Amerika skulle vara veckotidningsläsare köper i England böcker som Penguins översättningar av Homeros eller Dante och lyssnar till B.B. C:s ”Third Pro-gramme”. Å andra sidan finns det i Amerika mycket mera pengar tillgängliga för konsten liksom för allt annat — och, misstänker jag, även mycket mera energi, att döma av de litterära tidskrifternas höga nivå. Det finns för övrigt många sommarkurser dit poeter blir inbjudna som föreläsare och får bra betalt, och vid amerikanska colleges är barriärerna mindre höga och hållfasta mellan akademiker och ”skapande” författare, som de kallas. I själva verket finns det, tycker jag, alldeles för många kurser i ”skapande” verksamhet av ena eller andra slaget, besökta av unga damer som hellre borde ha fått lära sig laga mat och sköta barn än bli uppmuntrade att kludda ihop bleksiktiga, spretiga ”abstrakta” målerier eller ”uttrycka sin personlighet” i ord. Men allt detta betyder i varje fall att poeter som i England inte skulle anses kvalificerade att inneha akademiska befattningar betraktas som kompetenta här. Vidare tar många colleges emot ”bofasta poeter” som inte behöver åta sig undervisning av något slag utan bara skall finnas tillgängliga för eleverna. I Bard College, där Ted Weis, en av redaktörerna för Hudson Review tjänstgör som föreläsare, träffade jag den unge lyrikern Jean Corrigue som för närvarande är detta colleges ”bofaste poet”, och den irländske dramatikern Dennis Johnson är i Mount Ho-lyoke, det kvinnliga college där Auden föreläste för några år sedan. I England har uni 602