BESÖK I TJUGONDE SEKLET versitetet i Leeds genom en donation av mr Eric Gregory nyligen fått möjlighet att inrätta ett liknande stipendium för en bofast poet samt för en eller flera andra konstnärer, vilket är den första och hittills enda fonden av detta slag i England. Det finns även stipendiefonder för konstnärer i Amerika, och författare som sysslar med ett visst arbete kan bli inbjudna att gästa olika institutioner. Det finns även goda samlingar av poesi i grammofonupptagningar i Kongressbiblioteket i Washington och i det utmärkta Poesirummet i Harvards bibliotek som förestås av Jack Sweeney. Till och med ett litet college som Mount Holyoke har egna samlingar med gram-mofonintalningar av gästande poeter. Jag vill inte utmåla Amerika som ett poeternas Schlaraffenland. De förhållanden som främst hotar poesin är gemensamma för England och Amerika och sammanhänger med tiden snarare än med rummet. Professor Ri-•chards, som är långt ifrån förhoppningsfull, påpekar mycket riktigt att de bästa huvudena inte längre studerar humaniora vid universiteten därför att naturvetenskaperna erbjuder så mycket rikare möjligheter för framstående begåvningar. Och hur länge kan ett kräset bruk av orden bestå när skolundervisningen, den populära pressen och de små lådor som har gjort intrång i världens privatliv hela tiden drar ner språket? Om majoritetens språk är massproducerat och onyanserat, hur länge kan då poeterna använda orden med urskill-ning? Poeterna skapar inte språket när allt kommer omkring, de är beroende av det. Alltsedan söndagstidningarna och radion intog Bibelns plats i hemmen har språket tydligt tenderat att förfalla, men i Amerika har processen framskridit längre, säkerligen därför att populärpressen och radioprogrammen där ligger på en lägre nivå än i England. Det är värt att lägga märke till att de bästa poeterna som har framträtt sedan de bildade klasserna började komma på fallrepet (deras sista hegemoni över den engelska litteraturen försvann kanske med Bloomsburygruppen; det finns fortfarande en bildad minoritet men den dominerar inte längre) har kommit från Wales (Dylan Thomas), från Skottland (Hamish Henderson och W. S. Graham) och från Irland, där folkspråket ännu inte har blivit vulgariserat och nivellerat i på långt när samma grad som i England, för att inte tala om Amerika. De engelska folkskolorna lär varken ut de lantliga dialekternas uttrycksfulla språk eller de bildade klassernas förfinade, och arbetarklassen i städerna har aldrig ägt något annat språk än ett urartat. Den nya engelskan har mist sina rötter utan att ha vunnit i förfining och skärpa till tjänst för ett sammansatt tänkande. Det tycks mig i detta hänseende inte finnas mera hopp för poesin i det ena landet än i det andra, eftersom båda är utsatta för den maskinella massproduktion av ord som fördärvar det privata, det individuella och det lokalt säregna i tänkandet och dess uttryck. Jag mötte på denna punkt samma slags förtvivlan i Amerika som i England. Djuna Barnes med sin fina, intelligenta känslighet avskyr den nya värld mot vilken vi driver fram och anser att allt det värdefulla i civilisationen redan har gått förlorat, professor Richards ser föga hopp och Huntingdon Cairns, intendent för National Gallery of Art i Washington och en av Amerikas främsta litterära personligheter, uttryckte samma åsikt som för länge sedan T. S. Eliot, nämligen att världen går mot en ny mörk tidsålder som måhända för en tid kommer att utplåna allt vad vi menar med kultur, liksom Grekland och Rom blev utplånade för tvåtusen år sedan. Jag önskar att jag såg någon tillräckligt stark anledning att hysa en annan åsikt än mr Cairns. Det är egendomligt att se med vilken oemotståndlig kraft en lägre, massproducerad kultur förkväver en högre. Kathleen Raine räknas allmänt som en av Englands främsta nu levande skaldinnor. Hennes senaste diktsamling, ”The Pythoness”, behandlades av Kerstin Anér i BLM:s januarinummer i år. Denna artikel har miss Raine skrivit direkt för BLM. Översättning av Sonja Bergvall. 603