MARGIT ABENIUS TVÅ BERÄTTERSKOR ”Se, vad jag fått uti min hand”, står det i visan. Två berätterskor denna gång — Stina Aronson (novellerna ”Sanningslandet”) och Tora Dahl (romanen ”Det som har varit”). Båda är mina vänner. Det talas om ”vänrecensioner”, men aldrig har jag märkt att riktig vänskap — i och för sig sällsynt — grumlar min syn på en bok, vilket däremot utan tvivel halva förhållanden av beroende kan göra. Böcker av det slaget bör nog en recensent söka slingra sig undan, hal som en or^i... Vardagsjaget och diktarjaget är aldrig identiska, men de berör varandra intimt: vårt behov att veta något om en författares biografi och en dikts verklighetsbakgrund är ett legitimt behov. De två berätterskorna liknar varandra i lågmäldheten och i kärleken till de ringa och det i världens ögon glanslösa. Båda har en stilla humor som bottnar i personlig balans. Båda är ett slags kineser. Och hos båda betyder, tror jag, ”sanning” inte det sannolika, utan verklighet som man i sanning kan omfatta och älska. Stina Aronson är den starkaste visionära diktarbegåvningen av de två. Hon är ”synsk” och målare och epiker i en mycket egenartad sammansmältning. Mustig, subtil och förandligad, fjärran från all ”problematik”. Hennes röst kan ibland låta som en sibyllas, kommande ur det förgångna. Hon väljer jungfruliga marker att måla: ödemarken, och människosinnen som är besläktade med ödemarken i sin obelamrade tomhet, sin ordknappa förtegenhet. Den häpnadsväckande rikedomen av Stina Aronson : Sanningslandet. Norstedts 1952. 12: 50. Tora Dahl: Det som har varit. Bonniers 1952. 18: 50. bilder i hennes konst — homeriska bilder, bilder ur arbetslivet, liknelser, sinnebilder, bibliska symboler, skirt förandligade bilder och brutalt våldtagande — kan någon gång försvåra uppfattningen för läsaren, genom att detaljen drar uppmärksamheten från helheten, men oftast kommer de som gåvor ”ur fromma intet”: Mot midnatt syntes vita stjärnor på himlen som ängar av narcisser. — Vi vek ihop kartbladet i tolv delar som man viker ett nygräddat tunnbröd. — Medan han gick slakade armarna utmed kroppen på ett slags löst vidfästat sätt som är gemensamt för storvuxna och makliga män. Armarna påminde om kuddiga friholtar som finns upphängda utmed somliga fartygssidor för att skydda skrovet vid förtöjning. Det är en bra bild av dem. — Hans överläpp var lång som på en präst. Den stramade resåraktigt mot framtänderna. Man tänkte sig tungan som en sorts kränkt blygd därinnanför. Karakteristiskt är ordet ”from” som återkommer i oväntade sammanhang, liksom ”tålig”, exempelvis lapplandsbilden: ”Deras åtta tältkåtor sticker upp ur snårskogen i en from rad som en hyndas spenar” och om den fattiga fostermoderns ord: ”De kom i tåliga kast som en såningsmans sådd.” När Stina Aronsons konst når som högst — och på vissa sidor i den nya boken når hon mycket högt — förmedlar den en fromhet och andakt som är ovanom kamp och val. Och religionens urelement lär ju vara passivt, kvinnligt — tålamod, väntan, tystnad. Vilka Tora Dahls älsklingsord är vet jag inte, men de kunde vara ”tydlig” och ”saklig”. Dagern i hennes böcker är klar, nästan på gränsen till intellektualism, men hon är också känslomänniska med en häftig ömtålighet och ett stort livsallvar. Djupdimensionen 604