TVÅ BERÄTTERSKOR ges dels i vackra och sinnrika drömmar, som fattas mer i sagornas anda än i psykoanalytisk efterföljelse och som vävs in i skeendet, dels i sant musiska tolkningar av konst och poesi. Om Stina Aronson visar oss en glimt av det okända främmande i livet, så ger Tora Dahl åt den underliga livsresan en klar kontur, en belysning inifrån en personlig livsvärdering, pålitlig och fast. Såtillvida är hennes böcker tendensromaner, att de alltid kämpar för en personlig syn. Visst händer det ibland att en läsare med snårigt själsliv finner författarinnans väg till sanningen alltför raklinjigt kort. Men nästan alltid är Tora Dahl befruktande — för dem som inte bara består av hälleberg, utan äger en smula mylla där frön kan gro. Skilda röster kommer fritt till tals i debatten, och det sägs många kvicka och vettiga, fina och djupa ting i dessa böcker. Tora Dahl är en ypperlig berättare, med en stram och smidig, oerhört naturlig, på sak inriktad prosa, som gör det lätt för läsaren. Beundransvärd är hennes förmåga att med ett oavbrutet och levande intresse möta människor och ting och lyssna sig fram till den ringastes ärende. Hos knappast någon samtida svensk författare möter man så äkta gemenskapskänsla. I moderna romaner lider människorna ofta av ett jämmerligt själens armod — nästan bara det patologiska tycks duga som en krydda. Hos Tora Dahl träffar vi som i gammaldags romaner begåvade, goda och tänkande människor, som man skulle tycka om att byta ett ord med i verkliga livet. Men samtidigt är begåvning och godhet för henne någonting omärkvärdigt, någonting icke-briljant — lysande bara genom sin inre glans. En viss utförlighet i berättandet hör till Tora Dahls temperament; livet består inte bara av högdramatiska ögonblick, utan också av småting, av stiltje, av tröghet — tillfälliga möten på gatan, en uppfångad replik, en dag av husliga omsorger. Det är sådant som litteraturkritiken kallar ”grått”, men Vilhelm Ekelund sade ”det låga” och ansåg att vår hållning just till det låga var avgörande. ”Sanningslandet”, för att återknyta till Stina Aronsons noveller, är ett verkligt ortnamn nära polcirkeln. Man behöver måhända upplysas att författarinnan av Radiotjänst sändes att göra reportage från sin egen diktardomän. ”Vi hade att spåra upp magnetiska människoöden och platser som kunde bli vackra bilder och färsk trycksvärta i tidningen. Sånt som gör hjärtat itänt och rödrött för stunden. Sen lämnar det kvar en rökelse av halvtro och smeksam glömska. Det är ingenting ont i det. Man kan inte vänta sig lägereldens värme av en lusteld.” Men hennes daimon ville inte som Radiotjänst ville. Lika litet som Martinson nådde Klockrike kom Stina Aronson fram till Sanningslandet på kartblad 21. Novellen, som tar ett svep genom författarinnans poetiska värld, rymmer underbart fina detaljer. Den påminner om Tage Aurells mustiga ”Gamla landsvägen”, och vägrar liksom den av någon anledning att foga ihop sig till en helhet för mig. I de övriga norrbottensnovellerna återfinner vi den arktiska sanatoriemiljön som man känner från författarinnans tidigare böcker — en liten, sluten värld i polarmörkret. Den minutiöst utpenslade ”Trio”, med sitt mångbottnade, lekfulla försvar för shejkromantikens eldflugor, ”Himmelsfärd”, om teknikens under i vildmarken, den hjärtligt intagande ”Och broderskap” om sanatoriedok-torn och hans vänskap för halvblodet Valter, den visuellt starka ”Spelarna”. ”Förspel till kärleksmöte”, den sista novellen, är renaste poesi, anonym och sj älvlös, så att man plötsligt förstår Simone Weils ord: ”Må ’jag’ dra mig tillbaka, så att Skaparen och hans skapade värld må kunna utbyta sina hemligheter.” Det verkligt nya i boken är emellertid de fem barndomsnovellerna under rubriken Barndomsland. Stina Aronson har i en tidning generöst delgett allmänheten fakta om sin barndom: hon var oäkta barn, fick fosterhem, men fosterfadern kom i fängelse för dråp, hon led fysisk (men inte själslig) vanvård. Med sin fostermor, som hon älskade intensivt, bodde 605