MARGIT ABENIUS hon på Vaksalaslätten, strax utanför Uppsala. Ingenting av det skärande i dessa fakta har författarinnan undvikit, men hon har inte heller framhävt det. Det är skissartade, skenbart konstlösa saker utan problemfördjupning, med en sällsynt minnesskärpa i bilderna och kring dem en ljusgloria. Så enkelt, så rent. Kanske är författarinnan här närmare Sanningslan-det än någonsin... Inledningsnovellen målar slätten; den saknade havets gåtfullhet men ”förtöjde känslorna vid den breda jorden”. Målaren Rousseau med sin barnblick är inte för inte en av författarinnans stora inspirationskällor. ”Julkväll’ berättar om olyckan som har kommit till gården. På nedre botten har husfadern nyss hämtats av polisen, på övre botten har en liten lekkamrat kvävts under sömnen. Men tragiken mynnar ut i en ljusdunkel etsning, sedd genom barnets förundrade och verklighetshungriga blick: tattarna, det underliga folket, tar kvarter i gården, steker en höna på spettet, ger den lilla flickan en smakbit, kokar vit helgdagsgröt, där en stjärna av sirap avtecknar sig: En stund efteråt bröt kvinnorna upp med sina matbördor. De hade täckt elden med aska på hällen. Ingen av dem hälsade adjö när de gick. Jag såg deras skuggor dra bort som sällsamma vingar över den kritade murkåpan. Tora Dahls ”Det som har varit” är sista delen i en trilogi, och titeln torde uttrycka protest mot stryka-över-och-gå-vidare-andan och försvar för sammanhang i liv och verk. Kontinuitet finns verkligen i tredelsverket om den skyggt ömtåliga, kritiska och tankfulla unga kvinnan Karin Strömberg, som efter ett strandat äktenskap söker bättre fotfäste i verkligheten. Första delen, ”Inkvartering”, är utsåld från förlaget och borde ges ut på nytt, så att verket kan erhållas komplett. Andra delen, ”Avd. II, sal III”, skildrar med inträngande sannfärdighet sjukdomens-hälsans livs-realitet; med rätta kan man med Ivar Harrie kalla den ”en pejling utan åthävor nedåt botten av människans elände”. I den nya boken har Karin blivit frisk, och här är det arbetet och kärleken som mest upptar henne. Med den estetiskt begåvade antikvitetshandlaren Algot ”som tycker om kvinnor”, dråpligt skildrad, har hon ett halvt förhållande som med rätta tar ett snöpligt slut. Det på en gång vetgiriga och inspirerat lyssnande hos Karin attraherar hennes fars vän, lektor Gustaf Bäckström, men ett av dessa pinsamma intermezzon, som ”vi aldrig skulle ha kunnat drömma om” att råka ut för, gör slut på hoppet och han resignerar. Karins öde blir emellertid målaren Bengt — de två finner varandra i en betvingande, en djupt igenkännande förståelse. Men mannen är redan bunden. Under kärlekens höga makt — och då inte minst — måste de tänka på att skada så litet som möjligt. Konflikten löses här varken enligt biskopsbrevet eller Ellen Key, utan snarast enligt Albert Schweitzers tes om ”vördnaden för livet” som moralens grund. Naturligtvis har Tora Dahl inte sagt något allmängiltigt eller ens nytt om den smärtsamma konflikten mellan plikt och känsla, familjeband och valfrändskap, men själva greppet är fördomsfritt, välgörande och kanske i all stillsamhet — revolutionärt. Det godas språkrör i romanen är främst tre: Karin (hjärtat, fast hon visserligen inte saknar huvud), lektorn, den förnäma intelligensmänniskan, (som ingalunda saknar hjärta) och målaren som är förmer, därför att han anar något om lidandets mysterium och röda blodsfärg. Andra välträffade karaktärer är den genomsocialiserade, men ändå genom sin ärlighet ganska vinnande Berta och den följsamma fröken Stenlund med sin maxim: Man ska se skumögt och vänligt på människorna, vilken författarinnan till läsarens nöje låter bli lyckligt gift med antikvitetshandlaren. Ofta roligt genomförd är den kvinnliga synvinkeln på manligt uppförande. Ett tragiskt bimotiv i romanverket är historien om Stina, den djupt altruistiska människan, som emellertid lider av en svaghet — en förträngt moderlig och något snedvriden känsla för en hysterisk ung flicka, som utnytt 606