BOKRECENSIONER jar henne, så att hon stupar trött vid vägen. En sann, mörk bild från samhällets botten, en kvinnopsykologi som siktar mot något väsentligt. Med all rätt är det Stinas historia som får dominera slutackordet i boken om Karin Strömberg. Hon har tagit farväl av sin vän: Hon reste sig, gick in i garderoben och letade fram sin svarta klänning, rumsterade om i byrålådan efter strumpor, hittade inga svarta, bara ett par grå. Det går det också, tänkte hon. Sen synade hon klänningen, den hade varit uppsluppen i en söm. Så kom hon ihåg att Stina hade tagit den en gång och sagt: Bäst att jag tar och syr ihop det där, annars blir det väl inte gjort. Hon klädde om sig. Tittade på klockan. Nu hade visarna rört sig. Nu hade tåget gått. Nu satt han på tåget. Och tåget dundrade i väg. Längre, längre och längre bort. Och nu var det tid för henne att gå också. Begravningen var om en timme. BOKRECENSIONER SJÄLENS SIESTA OCH SKYGGA PAUS Johannes Edfelt: Hemliga slagjält. Dikter. Bonniers 1952. 11:—. ”— aldrig ska jag glömma hur oerhörd Aldebarans glans var på den sammetsmjuka himlen —”. Nej, det är ingen tillfällighet att det är just Aldebaran som Johannes Edfelt aldrig kan glömma. Vilket hemlighetsfullt namn på en stjärna, vilken eggande klang av vokaler! I ytterligt hög grad är Edfelts poesi ordkonst i essentiell bemärkelse — det är i första hand ordval och ordsammanställningar som ger hans dikter deras omisskännliga karaktär av anspänning och solennitet. Den stramhet och högtidlighet som utmärker den typiskt edfeltska dikten är ett verk av vilja och konst, kanske vågar man säga självövervinnelse. Han, en säkerligen okrigisk natur, kan inte motstå den eggelse och spänst han finner i en militant vokabulär. ”Hemliga slagfält” heter hans nya diktsamling, men den diktsvit i boken som bär samma namn har naturligtvis ingenting av militär vision — orden hemliga slagfält är endast en i fältgrått uniformerad översättning av hemliga öden eller hemliga skeenden. Det är inte bara upplevelser av vår tid som krigisk och blod-besudlad som kommer honom att i dikten ”Oskyddad zon” tala om bastioner, orons stormtrupper, ängslans massanfall och människofruktans fältgrå kohorter — orden har blivit oundgängliga instrument för att ge en dikt en skärpa som den annars kanske inte skulle nå. Som byggnadsverk av ord behöver hans dikter ofta till grundstenar den tekniska glosan, ordet med den brutala innebörden, ordet med den främmande klangen eller accenten. ”Väsentligen blev människan moras .. Ständigt tangeras den specifika fulländning som är det bevingade ordets, men fulländningen bär alltid sin upphovsmans prägel, kan aldrig bli annat än hans egen fanfar. Hur upphöjd låter inte formuleringen ”andens hemvist och själens asyl” — men är den inte både för mycket formulering och för mycket Edfelt? Endast en stor poet, och Johannes Edfelt är en stor poet, kan ha ett så särpräglat tonfall, en så omisskännlig stil. Men risken med det alltför särpräglade är att det så lätt, medan tiden går och vanan förnimmer, kommer så nära parodin på sig självt. Och risken blir naturligtvis särskilt stor när — som fallet är hos Edfelt — stilen är större än visionerna, formen är mäktigare än budskapet. Och formuleringarna frappantare än bilderna. Inte många kan bättre än Edfelt artikulera en oartikulerad känsla. Han kan med en snabb apostrof tydliggöra en smärta betvingande: O saknad, sugande och vild, o avskeds åter öppna sår! Men styrkan ligger i själva apostrofen, i hänvändelsen som är ett bortvändande, en avrundande avslutning — känslan är uttryckt men förblir parentes. Man får låta sig nöja, dikten är slut. Eller hur många av hans dikter börjar inte med ett känsloanslag eller en mild impression och slutar med en fråga? Så här kan frågan vara: 607