BOKRECENSIONER Väsentligen blev människan moras och mörker — där en lykta sparsamt skiner. Vem tände den egentligen? Slås den i kras, förintas den brutalt, när dödens vindil viner? Denna essentiella centrallyrik stannar helst i sin allmänt mänskliga känsla, sin allmänt metafysiska fråga. Den har sin storhet i sin högtidligt intonerade melankoli, i sitt tonfall, i sin ostentativt ädla formulering. Detsamma gäller givetvis de dikter som slutar inte med frågor utan med lika lysande ödesrysande klagan. Över vad? Naturligtvis över världens situation och människans villkor. Också den milt och vackert skildrande, inte bara solent retoriska dikten ”Anima” slutar med en ofrånkomligt högtidlig klagan: — — — — Kvar står till slut vårt armod, våra fragment och proteser: trasor och skärvor är vårt signalement och Babel vår hemvist. O, våra hårda och bittra frukters förrådsrum: oerhörda depåer, stinna av dödshot. Tomma fetischer ha vi ägnat vår dyrkan, inget livselixir blev oss överantvardat... — Hastigt utplånas kustlinjen. Smärta och vanmakt. När man så hänsynslöst, som här har skett, försökt ange Johannes Edfelts begränsning som poet, inställer sig antitesen spontant. Även om man i ”Hemliga slagfält” i allmänhet letar förgäves efter en mera inträngande känsloanalys, en mera svindlande problematik, så kan man inte undgå att på varje sida i denna bok finna poesi, inte så liten avglans av vad poeten själv kallar ”konstens oföränderligt sköna rike”. Det finns en dikt som Johannes Edfelt ständigt skriver, aldrig tröttnar att skriva: dikten som med nästan heraldisk skärpa sammanfattar människans öde. Det finns också här åtminstone fragment av en sådan oförgätlig skön version av denna ständigt skrivna dikt: Cytheras feber först och lemmars skimmer och ögons ocean av lust — och så från Acheron en svallvåg tung och rå — Man kan (möjligen) fordra mer av poesi än solenna anslag, milt extatiska apostrofer och ödesfrågors rysning — men vem kan ändå i grunden motstå dessa väsentliga förförelser när de gestaltas med så ädel resning och klassisk smak med sällsam brytning av modern vokabulär. ”Själens värld av hemlighetsfulla vibrationer” kan man inte undgå att förnimma på dessa hemliga slagfält. Allra minst i de dikter där skalden frigjort sig från sin vanliga strofarkitektur, i den skönt elegiska ”Livets vindar” eller den överdådiga ”Sång i Pireus”, där parlandot ibland övergår i nästan dityrambiska förkortningar och tempostegringar. Den upplevelsemetafysik (ibland nära tangerande den förkättrade teorin om de värdefulla själstillstånden) som är en grundval för Edfelts poesi framträder inte minst i några fint artikulerade prosadikter, framför allt i ”Sona-tin” och ”Inre panorama”, och det är inte lätt att alldeles svära sig fri ifrån den. ”Vemod, ett nordiskt vemod, som samtidigt är smärta och ljuvhet, tyngd och befrielse, silar in över denna trädgård, vars stillhet är andakt och läkedom.” Andakt och läkedom — ”själens siesta och skygga paus” har denna gång i högre grad än tidigare fått ge sin ton, sin mera sammetsmjuka färg åt Edfelts dikt. äke Janzon BUSVERS OCH ANDRA RITER Majken Johansson: Buskteater. Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 2: 75. Ingemar Gustafson: Bumerang. Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 2: 75. Mitt i de destillerade regndroppspreludier som en tid härjat det unglyriska klimatet i Östra Svealand kommer den, enligt en av hennes egna dikter, purpurunga lundensiskan Majken Johanssons debutbok som ett löfte om ett muntrare busväder. I själva verket är Buskteater något av ett antipoetiskt, futuristiskt uppror mot 40- och 50-talsepigoneriets skönskriveri både av den världssmärtande och den blondare arten. Sant är att hon tillgodogjort sig en del av de kvalificerade insatserna i den tidigare generationen (där finns överraskande men typiskt nog kombinationer av lärdomar från Vennberg och Elsa Grave) men väsentligare är hennes anknytning till finlandssvensk 20-talsmodernism, den senare Birger Sjöberg och den tidige Martinson. Men det räcker också med att säga att det är en anknytning ty hon har satt eller försökt sätta de tidigare metoderna i tjänst hos egna och egenartade ändamål, i första hand bestående av en oväntad kombination av muntert plågad vitalitet och intellektuell medvetenhet. Vitaliteten tar sig uttryck i en ”oren” poesi full av brytningar, fräckheter, vulgaris- 608