BOKRECENSIONER mer, sång och utsjungning, kanske kvinnligt diahleri och en inte alltför självdestruktiv ironi. Men vad som kvalificerar vitaliteten på ett intressant sätt är att den inte springer fram ur en blind biologi utan hela tiden tycks vara medveten om och svara på en ganska närgånget demonisk upplevelse av tillvaron. Men denna så att säga brutna vitalitet står hela tiden i tjänst hos en intellektuell precisering av känsloupplevelsen, vilket definitivt utesluter möjligheten av introverta skymnings-sånger. Möjligtvis kan man säga att där uppstår en klyfta mellan den burleska åskådligheten och den svåråtkomligt abstrakta intellektualiteten, men det är ju knappast att begära att en så pass djärv kombination skulle ha kunnat bringas till en mognad syntes. Kanske kan man också säga att diktsamlingen lider av att författarinnan varit mera upptagen av den antipoetiska revolten än av den antipoetiska poesin. Om det vore meningsfullt med välmenta råd så skulle man rekommendera förf, ett studium av de metoder som Majakovskij, av västerländska översättningar att döma, använde för att bringa antipoesin till poetisk mognad. Hos Majken Johansson tycks de ellip-tiska bild- och syntaxkonstruktionerna ibland besväras av en lite godtycklig och självända-målslig djärvhet, som i förening med abstraktheten gör somliga dikter svårgripbara i varje fall för en läsare som bara haft kort tid till sitt förfogande. Att de lite trassliga djärvheterna på inget sätt är en rationalisering av en bristande begåvning för en mera välljudande diktion visar den långa versdialogen ”Aprilseminarium”, där förf, uppträder med en nästan suverän behärskning av ett talspråks-naturligt och ändå raffinerat poetiskt idiom av den eliotska konversationstypen. Men om denna som om en del av de andra dikterna gällerna att förf, inte har kunnat genomföra dikten till en konstnärlig slutenhet, den lyriska talförheten har varit större än erfarenheten och organisationsförmågan, förf, blir tvungen att återfalla på lite naiva och konventionella symboler för livsvisdom. Man må göra vilka konstateranden som helst om de uppenbara konstnärliga bristerna i denna samling, men för första gången på mycket länge möter man en kraftfull sånglig-het som inte har sin vitalitet på bekostnad av intellektuell oskuld. Kanske är följande lösryckta citat inte representativt för hela boken men det är representativt för den sida av Maj ken Johanssons lyrik som man gärna ville se utförd i större format: Spela mej! Spela mej mot landskapet här, fritt mot havet, och utan bevakning av sceningången. Örnen söker sin hare i ljungen. Mannen med nattgammal skäggstubb, han viskar att kulisserna brinner. Spela mej med brinnande kulisser! Spela mej mot trädgårdar, hus, fabriker, mot solen. Örnen som ingenting har funnit, mannen som smyger mot scenutgången, statister som finner en exit — då spela mej! ty solen går aldrig ner och spela mej! ty huden är utåtvänd mot alltings tryck, mot näbbar, naglar, skägg. Är kulisserna förbrända, statisterna borta — spela mej! * I sin debutbok förra året, ”Andra riter”, kallade sig Ingemar Gustafson utforskare av ”den vilda humorns kontinent, det livsfarliga skrattets universum”. Hans bok var mycket rolig och den nya är ändå roligare. Men någon riktigt vild humor har han inte, och något livsfarligt skratt uppväcker han inte. Av mycket påtagliga men ytliga likheter med Michaux förleddes recensenter, och det var lätt gjort att förledas, att hos Gustafson tro sig återfinna även de på ett djupare sätt typiska Michaux-attityderna. Men den skenbart gemensamma stilen tjänar helt olika ändamål hos de båda författarna. De har visserligen också en primär nihilism gemensam, men för Michaux har denna nihilism ändå inte lett till ett oengagemang utan till ett försök att i en ironisk form uppta en kärlek inte mindre stark än aggressiviteten. Hos Gustafsson däremot är den ironiskt naivistiska stilen ett sätt att hålla den nihilistiska upplevelsen borta, känslorna besvärjs med ett (intelligent, kvickt och stilsäkert) koketteri. Men detta är inte någon perifert ”innehållslig” kritik, i själva verket saboterar författarens förhållningssätt vad han vill och kan uppnå med sin stil. Ty när stilen aldrig används för att gestalta en differentierad verklighet utan bara nystar sig fram ur ett koketteri med tomheten, då blir den en evighetsmaskin som visserligen driver sig själv men som även författaren blir otålig på. Typiskt är t. ex. att när han inte vet vad han ska 4 BLM 1952 VIII 609