BOKRECENSIONER göra med en figur som han har lekt lite med så låter han honom somna. Själva somnandet skall då ges värde som komiskt bisarreri men detta knep kan inte dölja att förf, har ett undvikande, känslokallt förhållande till en nihilistisk upplevelse. I hans första bok hette det: Gräv inte för djupt, det kan hända du finner vad du söker. Inte förrän Gustafson gräver lite djupare än nu kan han tillerkännas den plats som han med sin känslighet, sin eleganta kvickhet, sitt orubbligt säkra stilsinne och sin vemodigt bisarra humor borde kunna göra anspråk på. Sven Lindner METAMORFOS: METAFORMOS? Metamorfos'’ lyrikserie, nr 1—8. Metamorfos’ förlag 1952. Per styck 2:75. Vox IV. Gleerups 1952. 4:—. Efter ett sporrsträck rätt igenom de åtta numren i den unglitterära föreningen Metamorfos’ lyrikserie kan man ertappa sig med att minnas Saul Steinbergs teckning av konstnären som målat en flera meter lång tavla med landskapsmotiv och nu med affärsmässigt obesvärad min står och sågar upp tavlan i en hög likartade delar. Och även en mera nitisk promenad genom de åtta tavlorna bekräftar nog ens känsla av att de är sågade ur samma pannå: samma melankoliska moln svävar över samma ödsliga platåer, samma regn strilar över kärlek och rytmer, och en arkad av regnbågar i modernistisk technicolor häktar samman tavlorna i en rundhorisont. De grovkorniga likheter som faller läsaren i ögonen ur denna synvinkel bör väl i positiv mening betraktas som Metamorfos-gruppens firma- och vattenmärke, som dess om också inte inkarnerade så dock skelettvordna litterära program. I brysk förkortning kan väl detta program beskrivas som ett uppror mot 40-talets ”överdimensionerade cerebralitet” och ett försvar för känsla och bild, vilket sammanfattningsvis betecknas som en ny romantik. Den teoretiska utformningen av detta problem har mera sällan legat på ett plan som inbjuder till debatt, men det är väl det pris man ansett sig böra betala för att slippa de cerebrala störningar som steriliserade 40-talspoesin. Nu finns det ingen anledning var för det inte skulle gå att göra god lyrik även på så klena program men för Metamorfosgruppen tycks det ändå inte ha lyckats riktigt. Vid närbesiktning av dubbelkvartetten urskiljer man visserligen betydande inbördes skillnader i sinne- och handlag men liksom ingen av dem är besvärande dålig så är ingen heller besvärande bra. Följande marginalanteckningar till hierarki-sering av medelklassen må meddelas: För att börja med undantaget, så har GÖSTA Wedberg (som också lär tillhöra en avsevärt äldre generation) arbetat i en intellektuell, ironisk och asketisk genre. Hans poesi ser ut som en filial till ”Halmfackla”, men det vennbergska idiomet har här fått en inte smaklös men grov tillyxning och tjänar dessutom en något snusförnuftig nihilism. Klyftigt och välgjort men föga spännande. Petter Bergmans konturlösa och alltför lyhörda dikter övertygar inte om att deras opersonliga tillfällighet beror på vad som sägs i hans vackra motto: ”1 must borrow every changing shape to find expression.” Björn LundegÅrds ”Spegelvägar” är nog i översvinnligaste laget. Hans högst allvarliga meddelanden från det ungdomliga ”hjärtats skygga skymning” är så överskrivna av halv-moderniserade romantiska konventioner att man borde vara juvelerare för att dechiffrcra dessa tårepärlor. Paul Anderssons begåvning är svår att få något grepp om. Uppenbarligen finns hos honom en större ansats, en lyrisk vilja av allvarligare slag än hos flertalet av de övriga. Men fastän där finns några ströfall av poesi i hans ”Ode till en okänd konstellation” så lider den av en på samma gång torftig och överlastad diktion. Det är för gott om ”drömmens korthus”, ”svarta marmorblommor”, ”mina ögons stumma pärlor” etc. Ingvar Orre har i sin ”Utgångspunkt” vinnlagt sig om att organisera dikterna kring konturerade teman, han har sluppit lindrigt undan bildsjukan, saknar större egenart, men kan, som i ”Så stilla här”, åstadkomma en avspänd sång där de enkelt och lugnt placerade orden ger en viss suggestivitet åt den opretentiösa ångestsymboliken. Lennart Nilsén-Somre visar upp flera ansikten och behärskar hjälpligt anletsdragen i samtliga. ”Det skymningsvekt längtande hjärtat” är kanske inte det han bör satsa på, men de lite raljant och rationalistiskt konversanta dikterna kan det kanske bli något av. 610