BOKRECENSIONER Lasse Söderberg är den mest avancerade, raffinerade och kanske också mest begåvade. Han har orienterat sig åt den franska surrealistiska och i god mening deklamatoriska poesin. Stundom är hans bildkonstruktioner av det mera banala Metamorfos-slaget men rätt ofta blixtrar det till ur en sammanstötning mellan för första gången förenliga oförenligheter. Å andra sidan är Söderberg så upptagen av de smärre bildenheterna att dikterna blir extremt osammanhängande och alldeles saknar den disciplin som eljes gör hans romantiska bildberusning uthärdlig. Det är alltså tveksamt om Gertrud Knep-ler kan kallas den största begåvningen men hon förefaller mig ha skrivit ett par av de mognaste dikterna, mogna i erfarenhet och poetisk teknik. De är inte märkliga, men en del av dem har både intensitet och effektiv enkelhet. Bra, nästan lite imponerande är dikten ”Blues”. Metamorfos-serien är en utmärkt idé som bör realiseras så långt begåvning och papper räcker, men kunde man inte tänka sig att någon av poeterna klev ner från sin oändligt blaserade kristallhimmel och släppte in medmänskligheten åtminstone i form av en aldrig så liten spårvagn. Men man borde ju förstås fatta att en spårvagn är ett för svårt håll-fasthetsprov för en medelstor regnbåge. I Vox, lundastudenternas litterära kalender, återfinner man ännu en del cerebrala eftersläpningar. Man finner dessutom en del god poesi merendels författad av personer som redan debuterat med egna böcker. Majken Johanssons och Ingmar Gustafsons bidrag är till större delen införda också i deras här-invid recenserade böcker. Swedner och Palmlund har inte lämnat ifrån sig representativa saker, men Alf Roséns aforistiska impressioner har en intelligent uppsyn. I övrigt är en liten del dålig och en större del fullt läsbar men lite harmlös. Vox’ omslag har ett fint motto från Michaux: ”Jag säger inte detta för att såra dig. Om jag verkligen ville såra dig kunde jag säga andra saker.” Kan man lita på det? Sven Lindner EXIT STELLAN PETREUS Gustaf Hellström: 1 morgon är en skälm. Roman. Bonniers 1952. 17:50. Sjunde och sista delen av Stellan Petreus-serien är den första, den enda som har fått underrubriken ”roman”. Den omspänner de femton åren mellan 1922 och 1937, och närheten i tid har förmodligen varit ett av Gustaf Hellströms skäl för att på detta sätt försöka smussla bort inslagen av självupplevelse. Kanske har han också fruktat, att den äktenskaps-historia som här berättas skulle betraktas som autentisk. Spänningen mellan det romanmässiga å ena sidan, de dominerande elementen av memoar och essay å den andra är eljest påfallande och genomgående i denna volym, som avslutas med Stellan Petreus' definitiva utträde ur tillvarons gyckelspel. Hans behov att tala i jagform, att bikta sig för en kvinna eller en psykiater, i en dagbok eller i brev som aldrig blir avskickade motiverar och legitimerar, att berättelsen i tredje person skjutits i bakgrunden. Med en självironisk grimas konstaterar Petreus den docerande omständlighet han lägger i dagen, när han i Gustaf Hellströms bästa essaystil konverserar majorskan Siri Bumester, grej yrkeskvinna och attraktiv värdinna på högf j ällshotellet, som med sin blonda, fullmogna kvinnlighet, sin trygga självtillit, sin lugna förankring i svensk bruks-Lradition och i en privilegierad klass blir den rotlöse utlandssvenskens öde och samvete. Ja, det har i denna sista del blivit ännu svårare än förut att hålla isär Stellan Petreus’ röst och Gustaf Hellströms egen, kanske just därför att camoufleringsförsöken är så uppenbara. Alltnog, Stellan Petreus är här den fyrtioårige mannen, som kort efter första världskriget och efter femton års vistelse i England, Frankrike och Förenta Staterna vänder hem till gamla Sverige. Den tränade utrikeskorrespondenten, med sociologi och folkpsykologi som specialiteter, är snart i färd med att kartlägga denna nyupptäckta och skonade lilla värld, så olik den han i sin ungdom lämnade, så skild från de stormslitna stormaktsvärldar som han närmast har bakom sig. Och han sätter i gång, metodiskt och inträngande som alltid, suveränt bemästrande det överväldigande jämförelsematerial som han förfogar över som ingen annan. England av 1910, krigsårens Frankrike och nu tjugotalets Sverige — det är det tredje av de samhällskomplex som Stellan Petreus upplever med alla sinnen och målar upp på den väldiga spännduken — med överhoppande av krigsslutets Amerika, som hade varit värt en volym för sig men som det ideligen refereras till i denna. Det Sverige, som förvandlats från en idyllisk men socialt efter 611