BOKRECENSIONER bliven byråkrati till ett jäktat, ett avancerat industri- och affärssamhälle, men som trots allt förblivit ett litet, ett andligen trångt land, därtill ett självbelåtet, ett fariseiskt, är vad Stellan Petreus upptäcker och tar ad notam med en rikedom på skarpsynta detalj iakttagelser och genomlysningar som gör även denna serievolym, i varje fall dess båda första avsnitt, till ett tidsdokument av ojämförlig art. Vänkretsar har upplösts, gamla original har gått bort, krogvanor har förändrats, det atmo-sfäriska trycket har blivit ett annat, och konfrontationerna med allt detta, med en småstad och en medelstor stad, som det finns anledning att identifiera med Söderköping och Norrköping, föranleder Stellan Petreus att ännu en gång fördjupa sig i barndoms- och ungdomsminnen, i det egna jaget och dess gåta. Tvånget att anpassa sig efter nya förhållanden leder till förnyad självuppgörelse. Hur har jag blivit sådan jag är, vad är det för mening med mitt liv, varför förföljs jag av självförakt och mindrevärdeskomplex? Stellan Petreus framträder alltså även här som självrannsakare och självplågare. Alltjämt grubblar han över religionsproblemet, ältar sexualmoralen och frågan om viljans frihet, försöker komma till rätta med det ondas problem och har svårt att befria sig från minnet av förnedringsskedet i sitt liv, då biblioteket vandrade till stampen och de aldrig återbetalade smålånen hopade sig. Han letar sig tillbaka till de omständigheter som väckte hans sociala samvete och söker efter orsakerna till att han gav sig på författaryrket i sekelskiftets estetiskt övermättade Sverige. Hans tankemödor blir desto mer patetiska som de inte leder till vare sig avskrivning eller slutgiltiga resultat, därför att svaren åter och åter måste ställas på framtiden, men i morgon är en skälm, eftersom döden inhämtar oss en vacker dag utan att de stora livsfrågorna har fått sin lösning, utan att vi har nått fram till några avgörande vissheter. Kanske har Stellan Petreus till sist ändå undfått en glimt av den intuitiva insikten, att själva spörjandet har varit ett värde och en tillgång, att det subjektiva san-ningssökandets eviga ängslan och ångest är det som gör oss till människor, oförmågan att slå sig till ro ... Den vissheten måste väl till sist ha blivit hans, samvetsmystiker och samvetsmartyr som han är, med en naturvuxen tyngd i sitt väsen, vilken främst är till plåga för honom själv men som inte underlättar sammanlevnaden med andra. Stellan Petreus har närmat sig Siri Bumester en smula bryskt. I sin förening av naivitet och självupptagenhet besinnar han inte, att detta i grund och botten har varit henne kärt, utan anklagar sig själv för — våldtäkt. Han har ju handlat tvärt emot sitt erotiska beteendemönster, som har sitt ursprung i den gamla borgerliga dubbelmoralen, i strid mot sitt samvete, som nu inte lämnar honom i fred. När han långt om länge vinner hennes förlåtelse, både för denna handling och för sitt föregående liv, så har han också vunnit frid med sitt samvete. För honom är detta lyckan, överlåtelsens, s j älvuppgivelsens lycka, vunnen genom bundenheten vid en annan människa, som ser och förstår och accepterar och befinner sig på samma våglängd men som också övertar rollen av samvete — ty han är dödsförskräckt för stora ord som ”kärlek” och ”älska”. Men lyckan tiger still likt hälsan och har ingen historia. Äktenskapshistorien har en nioårig lyckoparentes och tar egentligen vid först när det kommer till slitningar. Sprickbildningen uppstår på allvar kring två tidsfenomen av olika storhetsgrad med namnen Kreuger och Hitler. Typsituationen är välbekant för varje älskare av Gustaf Hellströms författarskap; den går igen från ”Kring en kvinna”, parisromanen av 1914, delvis också från ”Kärlek och politik”, där den irländska nationalismen talade sitt häftiga språk genom en älskad kvinnas mun. Återigen visar det sig, att den kvinnliga parten har behov av hand-lingsromantik och hjältedyrkan. Hon önskar ingenting högre än att helhjärtat få gå upp i något stort och överväldigande och mäktigt, en man, en sak, en bragd, en stormvåg, och är sedan inte så noga med de moraliska avvägningarna, med distinktionerna mellan det till-låtna och det otillåtna. I jämförelse härmed framstår den manliga parten som tvivelsjuk, hyperkritisk, sönderreflekterad; han är den försiktigt prövande, den illusionsfrie skeptikern, som vägrar att ställa sig i gathörnen och hurra för blotta kraften, en sentimental moralist, som inte kan bortse från vad kraften har i släptåg, och han ställer sig absolut avvisande om den visar sig leda till personliga övergrepp, till bedrägeri och våld och tyranni. Detta har naturligtvis ingenting att göra med bereppen manligt och kvinnligt, som är och förblir klichéer. I sista hand är det den eviga motsättningen mellan oresonliga känslobindningar och traditionsupplösande rationalism, mellan konservativt och liberalt, men för kvin 612