BOKRECENSIONER nor av denna auktoritetsbundna, auktoritets-längtande typ ter sig Stellan Petreus’ skrupler — liksom Bo Brincks — som halvhet eller intellektuell snobbism eller begäret att fläcka och dra ner och förringa upphöjda ting. Saken kompliceras av att han själv inte kan göra sig fri från den smygande, kväljande misstanken, att hans attityd innerst inne är betingad av osäkerhet, svaghet och feghet — han har ju aldrig kunnat glömma, att han den gången, under första världskriget alltså, inte kunde förmå sig att gå ut som frivillig på den sida som för honom var vettets och humanitetens. Mindrevärdeskänslor jagar obönhörligt den som valt observatörens skyddade position i stället för combattantens utsatta; självföraktet blandar sig i äktenskapskonflikten och gör drycken ännu beskare att svälja. Men om detta kan förefalla som en litterär upprepning, och ytterst en personlig, så får det inte tappas ur sikte, att själva problemläget har upprepat sig, att det var häpnadsväckande likartat anno 1910 och anno 1933. Handlingsromantiken, antirationalismen, kulten av de starka männen — direkt eller indirekt förknippade med Bergsons filosofi — skulle vid båda tillfällena visa sig förebåda ett världskrig, utgöra upptakten till ett sådant. Nu kan det i alla fall sägas, att om inte Stellan Petreus liksom Bo Brinck hade burit på en kluvenhetens grodd i själen, om inte Gustaf Hellströms roman- och reportagehjältar så konsekvent hade varit dragna mot antiliberala, romantiska kvinnor, så hade de med trygg och berättigad stolthet kunnat se tillbaka på det val de gjorde, på den visshet de besjälades av, och de skulle då ha ägt lite mer av den oumbärliga vara som heter ”le courage de son opinion”. Självrannsakan är en god sak, men även den tycks kunna gå för långt, och i varje fall är det livsfarligt att utnämna en annan människa till sitt samvete — det kan då komma att likna den onde, den moraliska eller andliga döden, det får Stellan Petreus erfara — och när det slutligen tar gestalt av den borgerliga konventionalism som vill förbjuda en författare att arbeta efter levande modell, är måttet rågat. Stellan Petreus’ uppror, som länge varit på väg, slår upp i ljusan låga den dag det gäller den egna existensen, den egna livsgärningen, när hustrun-samvetet försöker hindra och stäcka den. Genom en av dessa olyckshändelser som har karaktären av undermedvetet mord, men som naturligtvis är att uppfatta som en symbolhandling, röjs den obekväma, den censurerande faktorn ur vägen. Gustaf Hellström (t. v.) på promenad i Kungsträdgården med Hasse Z. 1926 Men en samvetsmystiker kan inte utan allvarliga följder operera bort sitt överjag; för lång tid framåt går personligheten i stycken, och först så småningom plockas skärvorna ihop i ett rutin jag, en rutinexistens. Läsaren får inget direkt besked om hur detta går till — psykiatern Glückstein blir i sin passiva lyss-narroll knappast mer än en flyktigt och sympatiskt skisserad figur med en berömd liltera-turprofessors yttre åthävor, medan en annan läkare, kirurgen och sjukhusledaren ”Fakiren” har vida mer liv och är tecknad med broderlig känsla och förståelse — men indirekt anar man, att Stellan Petreus äger den födde skribentens nådegåva att kunna skriva av sig skuldkänslorna, och det är just precis vad han gör. För Stellan Petreus’ upplevelser i Nazitysk-land har Gustaf Hellström kunnat utnyttja sin egen reportagebok från 1933, och han låter honom dö i den lunginflammation som han själv medförde i bagaget vid hemkomsten från Sovjetunionen 1937. Det görs sålunda verklighet av den dödsfantasi som han efter tillfrisknandet publicerade i Dagens Nyheter, och som innehåller några av de mest bevingade sidorna i hela hans produktion. Den avslutande delen av Stellan Petreus-serien har eljest blivit lidande på författarens önskan att pressa 613