BOKRECENSIONER in alltför mycket stoff mellan pärmarna; den kan verka packad och överlastad och är därtill resonerande, analytisk, deskriptiv mer än gestaltad. Men den fogar sig värdigt och fulltonigt till raden av Gustaf Hellströms stora kultur- och samhällsreportage i högre dignitet, en genre som han har skapat och är ensam om att företräda i vår litteratur. Inte minst genom omtagningarna av upplevelser, motiv och problemställningar utgör den ett imponerande vittnesbörd om en fortgående livs-åskådningskamp, en oavslutad brottning med centrala problem och stående konfliktlägen. Den inregistrerar ett envetet, aldrig vilande samvetes hårda duster med sig själv och med ett oerhört omfattande erfarenhetsmaterial, den avtecknar en karaktärs raka väg genom tillvaron. Stellan Petreus hör lika litet som sin skapare till dem som gör det lätt och bekvämt för sig här i livet — däri ligger deras tyngd och deras tragik men också deras heder. Holger Ahlenius ÄNKANS PENGAR Jan FridegÅrd: Porten kallas trång. Wahlström & Widstrand 1952. 14:50. De första sidorna i Jan Fridegårds nya bok är ett slags avigvänd kopia av de första sidorna i en bok, som han gav ut för över tio år sedan. I ”Torntuppen”, årtal 1941, var det förre soldaten From, som vaknade en morgon och undrade över att han kände sig så märkvärdigt frisk och över att han kunde se en kråka tvärs genom väggen. Att han var död det begrep han först när gumman From vaknade och skrek ”Herre gud i himmelen. Här har jag sovit medan...”. I ”Porten kallas trång”, årtal 1952, är det gumman, som vaknar och undrar över att det är så märkvärdigt tyst i stugan. Den lilla pipande snarkningen hon hör kommer inte från gubben utan från katten. Så säger hon sitt förskräckta ”Herre gud i himmelen. Här har jag sovit medan ...” och därmed skiljes de båda böckernas vägar åt. I ”Torntuppen” följde Jan Fridegård Johan Froms ljuskropp på alla dess äventyr i luft, på jord och under jord intill den stunden då den satte kurs rakt in i det blåa him-melsdjupet. I ”Porten kallas trång” är det de efterlevande, som författaren följer, — det är änkan Lovisa och det är den unge karlen, som ömsom kallas ”tjyven”, ömsom ”lägenhets- ägaren”. ”Tjyven” stjäler änkans pengar, som salig gubben hade lagt i Bibeln, — åtta stycken frasande hundralappar, en överraskning från sonen i Amerika. Sedan köper ”tjyven” änkans stuga och änkans ko på auktionen och övertalar sin svåger fiskhandlaren att skriva en skenrevers som bevis på att pengarna ärligen är lånade. Och sedan har han Nemesis i hälarna, en smilande Nemesis, som nyper och nålsticker och som emellanåt också hotar att slå. ”Porten kallas trång” är en präktig skälmhistoria, som i allt bär Fridegårds märke sådant det har blivit under de sista åren. Där finns den klara, enkla, lättflytande epiken. Där finns en naturskildring, som följer det svenska sommarhalvåret från tussilagovårens lätta is-klirr i vattenpussarna till höstkvällens hala lövmatta. Där finns en människoskildring, som är både öm och salt och som emellanåt blir hälsosamt besk. ”Ni ska ta allt som är värt nånting, men det blir nog vi som får ta mamma sen”, säger dottern, när de vuxna barnen på faderns begravningsdag snålt granskar hemmets fattiga dyrgripar. ”Tjyven” har Fridegård med virtuos verv gjort både rörande och stryktäck — rörande var gång upptäckten hotar och han åker ner i förtvivlan för hustruns och de fyra barnens skull, stryktäck var gång faran driver förbi och han blommar upp i självbelåtenhet och rättfärdighetskänsla. ”Porten kallas trång” framkallar efter slutad läsning en känsla av tonsvävning, en känsla av att det är något i dess melodi, som inte stämmer. Förmodligen beror detta på att bokens titel och bokens innehåll inte går riktigt väl ihop. Porten kallas trång, och vägen heter smal. Hela Herrens nåd är ställd uti ditt val, Men här gäller att tränga, ja, tränga sig fram, Annars är himlen förlorad. Fridegårds bok har ingenting av den linde-rotska psalmens för de flesta människor så frånstötande trosegoism men den har inte heller just så mycket av det allvar, som ser livet och döden endast som tjänare åt en makt, som är större och riskablare än både liv och död. För Fridegård tycks döden alltid vara god och förlåtande, och någon syndares eviga undergång tycks han inte kunna tänka sig. — Änkan Lovisas väg blir emellertid smal nog, och om det inte är Herrens nåd hon söker, när hon en morgon passerar valets och beslutets trånga port, så är det i varje fall Johans gillande, och det är för henne ungefär detsamma. Det gamla 614