BOKRECENSIONER talesättet ”han för Gud och hon för Gud i honom” kan i Fridegårds bok översättas med ”han för godheten och hon för godheten i honom” och det är när man tänker efter inte just den sämsta översättningen. Johan var i livet själva godheten — god mot människorna, god mot fåglarna, som han matade med talg, god mot själva flugan, som han fiskade upp ur mjölkfatet. Då Lovisa upptäcker att hon har blivit bestulen så upptäcker hon också det ställe i Bibeln där gubben hade lagt pengarna. Bergspredikans ord om barmhärtighet blir för henne en maning från Johan. Hon säger ”tjyven” att vad på henne ankommer så är saken slut och han kan behålla stugan. Själv begraver hon sin glädje över att få komma hem till det kära gamla och går tillbaka till ålderdomshemmet, till ordningslapparna, ofriheten, föreståndarinnan och till rumskamraten ”Snus-Lotta”. De mera rättfärdighetsälskande av Fridegårds läsare kan möjligen finna en viss tillfredsställelse i det faktum, att det är i ”tjy-vens” mest uppjästa självbelåtenhetstimma, som den smilande Nemesis slutar att hota och i stället slår till. När Lovisa är död och begravd — och ”nu ska man väl för fan våga vara glad” och ”innerst är jag tamigfan en ärlig och snäll människa” — då kräver fiskhandlaren de pengar, som han med reversens rätt kallar för sina. — Ät de estetiskt finsmakande, som torde ha svårt att stå ut med slutscenens fadda sentimentalitet går det också att leta upp en smula tröst. ”Tjyven” krattar gravarna, han ser i len och ljuvlig frid hur Johan och Lovisa nickar åt honom ur en molnformation rakt över stugan, och han tänker glad att ”antingen är alla tjyvar eller också ingen”, men han tittar också fundersamt på sina bastanta nävar och lovar sig att fisksvågern ska han inte glömma — och det är något som lovar gott för framtiden. Elisabeth Tykesson STÄLLFÖRETRÄDANDE GOTTGÖRELSE Sigfrid Siwertz: Glasberget. Roman. Bonniers 1952. 15:—. Vad det är svårt att minnas svek, när minnets väsen dock är trofasthet. Versparet är av Sigfrid Siwertz och kunde ha stått som motto över hans nya roman, som kan sägas variera ett av hans diktnings stående temata. Ty flanören som engagerar sig och blir handlingsmänniska, esteten som upptäcker lidandet och förvandlas till samhällsvarelse — det är problem som tidigare har ventilerats av den mest filosofiske bland tio-talister. Här är det en kvinna, minnet av en kvinna som rullar upp skuldkänslans värkande strängar och tvinnar dem samman till ett nytt levnadsmönster hos direktör Stellan Sylvester, kräsen glaskonstnär och framgångsrik industriledare, medelålders konnässör på kvinnor och Kleinkunst, spirituell konversatör och självbehaglig njutningsmänniska med franskt möderne och därav betingad formkänslighet och sinneshetta. Den roll som vattnet ofta har spelat som symbol i Siwertz’ diktade värld har här övertagits av glaset, idel reflexer och klar genomskinlighet och en materia, som på en gång är tyngdlös, hård och spröd. Glasberget är det fyndiga namnet på Stellan Sylvesters firma med dess världsberömda produkter av svenskt konstglas, men det är också ett sägenmotiv med skiftande innebörd, som kan associera till ensamma, besvikna kvinnor, till gränsberget, förklaringens berg mellan liv och död och till det berg man rider upp på för att befria en kvinna. Treklangen går igen i Stellan Sylvesters självuppgörelse och självbekännelse, som är lagd i hans egen mun. En bilolycka, som bringat honom i dödens närhet, binder honom månadsvis vid ett plågoläger, gör honom till en vanmäktig fånge i ett skal av gips, framtvingar självrannsakans malande ångest i hans under pinan sällsamt klarsynta medvetande. Och eftersom författaren själv drabbades av en svår trafikolycka år 1928, får man väl anta, att han delvis öser ur egna erfarenheter från smärtornas hus, där det fysiska lidandet och personliga små förödmjukelser gärna spelar upp en samfälld melodi, som skorrar i själen och saggar i nerverna. Han kan inte beskyllas för att skona eller försköna romanens berättar jag; Stellan Sylvesters självanklagelser är tvärtom så häftiga att det tyder på en hemlig, en undermedveten önskan att bli motsagd, att bli befriad från en del av ansvarsbördan. Den kärlekshistoria med olycklig utgång som här berättas har tydliga beröringspunkter med motsvarande partier i ”Jonas och Draken”, den stora tidsromanen av 1928, och har parallellställen annorstädes i svensk tiotalsprosa, men här läggs skulden alltför ensidigt på den manliga parten utan att läsaren därför blir 615