BOKRECENSIONER SIGFRID SIWERTZ riktigt hågad att lämpa över något av bördan på den kvinnliga. Nej, motsägelsen blir snarare av psykologisk art. Är det verkligen troligt, att den kvinnogestalt som här har tecknats med förståelse, ömhet, beundran, Otti Mo-réus, slarvigt klädd biskopsdotter i fyrtioårsåldern, glödande feminist och pacifist, intelligent, slagfärdig och muntert självironisk debattör och därtill fullt och helt kvinna, mäktig en stor lidelse av den sort som ger allt och kräver allt, är det troligt, att hon inte intuitivt skulle ha genomskådat motparten, om denne från början hade betraktat det hela som ett amoröst semesteräventyr, om hans känsla av begynnelsen så föga hade svarat upp mot hennes? Det finns något i Stellan Sylvesters historia som glappar, även om han ger övertygande uttryck åt den undvikande skygghet som så ofta vidlåder män när de kommer i närheten av betydande och temperamentsstarka kvinnor, även om hans avböjande rädsla inför det sista, det avgörande ansvaret har blivit obarmhärtigt belyst. Med all sin självkännedom och självkritik tycks han vara ett stycke självbedragare som vi alla; den känslokyla och oberördhet, som han koketterar med och förebrår sig själv, förefaller sålunda att vara senare påkomna, och frågan är, om det inte hade varit riktigare att utrusta honom med en småningom vaknande fåfänga, med ett drag av grym och oansvarig pojke, som hastigt flammar upp för en ny och ovanlig leksak men lika hastigt tröttnar på den, särskilt om den visar sig ställa vissa krav... Ja, ty det finns hos den förfinade kulturmänniskan Stellan Sylvester ett inslag av naivitet som kommer fram även på andra sätt, inte minst i det huvudparti av berättelsen som handlar om hans ställföreträdande gottgörelse av den oförrätt han en gång begick mot Otti Moréus. Sjuksystern med det symboliska namnet Martha står på mer än ett sätt i ett slags ödesförbundenhet med Otti Moréus, som varit ett ideal och en förebild för många yrkeskvinnor och vars tragedi hon haft tillfälle att följa på nära håll. För Stellan Sylvester rör det sig tydligen om ett slags personlighets-dubblering; syster Martha har samma värdefulla inre egenskaper som Otti, men därtill kommer, att hon är både yngre, vackrare och mera välklädd. Och det är här den urgamla manliga önskedrömmen kommer till synes i all dess barnsliga fåfänga och pretention. Medan den till hälsan återställde Stellan med stigande förälskelse jagar efter drömbilden av den till Amerika avvikna Martha, jagar den i Paris’ nöjesvirvlar och i Stockholms förtrogna och trånsjukt besjälade stadslandskap, försöker han även på andra sätt att leva upp till de ideal som den bortgångna Otti Moréus representerade och förfäktade. Han bjuder slutgiltigt farväl åt det sorglösa njutningslivet, företrätt av den forna mätressen Iris, sensuell lyxdocka och formfulländad mannekäng som visar sig vara steril. Han engagerar sig i sina medmänniskors sorger och bekymmer, tar sig an anställda, släktingar och nödställda, går på upptäcktsfärd i det förflutna, i sina döda föräldrars liv och uppnår en ökad förståelse för deras respektive öden. Martha, en trofasthetens martyr som Otti, återvänder slutligen från Amerika, sviken och förrådd även hon, därtill skadskjuten, brutaliserad, och vad Stellan Sylvester inte kunde förmå sig till gentemot Otti är han nu i stånd till visavis hennes mer attraktiva ställföreträderska: att uppge sin frihet och sitt oberoende och i tidens fullbordan förlösa hennes kvinnlighet genom att göra henne till mor. Dessförinnan har han av hänsyn till Martha till och med underkastat sig penitensen av någon tids vitt äktenskap, som inneburit en svår påfrestning för hans fåfänga och hans sinnlighet. Samhällsmänniskan har till sist brutit fram ur estetens skal; skuldkänslorna och samvetsaggen har gjorts fruktbärande och har förvandlats till uppbyg 616