BOKRECENSIONER gande makter; försoning har vunnits med minnet av den övergivna och förrådda. Temat är med formellt behag och stor dialektisk skicklighet genomfört i Sigfrid Si-wertz’ mest rutinerade kåseristil, där lekfullt spelande intelligens har förenats med glittrande associationsrikedom och mjuka, lyriskt -melankoliska stämningsvalörer. Ändå blir man inte riktigt övertygad om den sinnesföränd-ring som Stellan Sylvester ska föreställas genomgå; den tycks försiggå på meditationens och önskedrömmens plan snarare än på handlingens och de psykologiska realiteternas, och i själva det bärande motivet, att man kan gott-göra mot en människa vad man brutit mot en annan, ligger ett slags moralisk bekvämlighet, en grundhet och lättvindighet, en verklighetsflykt och ett självbedrägeri, som ter sig förbluffande juvenila och som knappast rimmar med Stellan Sylvesters karaktär i övrigt, sådan den framgått av författarens hand. Den romanpjäs som Sigfrid Siwertz denna gång har levererat är som alltid otadlig i formen, och de ingraverade figurerna och tankemotiven bildar ett dekorativt mönster med många utsökta och sinnrika slingor, ett mönster som är drömmönster och likväl förblir ytmönster, men den väger inte så tungt, och här och var upptäcker man blåsor i godset. Holger Aiilenius HUR SYNDEN KOM I VÄRLDEN Björn-Erik Höi jer: Det finns inga änglar. Andra boken om Martin. Bonniers 1952. 15:50. Björn-Erik Höijers första bok om Martin kom ut år 1950 och handlade om ett barn, som levde i den första barndomens paradis. Årets bok om Martin handlar om hur barnet drives ut ur paradiset, ut i det, som med en gammal nött ramsa kallas synd, skam och nöd. En liten pojke sitter en dag vid middagsbordet och kan inte äta. Pappa säger, att han måste äta, mamma ber, att han ska äta, och plötsligt är saken en maktfråga. ”Ris är bra för tjurskallar” säger pappa. ”Det enda som biter. Det har jag själv fått erfara, tro mig.” Sedan äter Martin, han ber om förlåtelse och han säger ”Ja, pappa — ja, pappa — ja, pappa” till allting — och sedan har också för hans del synden kommit i världen. Han är syndig, det har han klart för sig ty han har fått följa med föräldrarna på frälsningsarmen, hans rädsla är alltomfattande, hans skuldkänslor är enorma — han är skuld till allt ont, som finns — hans hat fördelas ungefär jämnt på fadern, på modern och på den vredens Gud, som står någonstädes ute i rymden med en bloddrypande pekpinne i handen och som liknar en uppförstorad bild av fadern-skolläraren. — Martin blir vad han har kallats för, en tjurskalle, en ”tvärsemot”, som automatiskt gör vad han är förbjuden att göra. Om nätterna måste han ha en vaxduk under lakanet, och han har det besvärligt på det andra sättet också och lever i den onda luktens ständiga förnedring. Är synden det primära och straffet syndens lön? Eller är det straffet, som är det första, och är synden, skuldkänslan och brottet någonting, som har sitt ursprung i straffet? Det är en av mänsklighetens mest brännande och angelägna frågor, som Björn-Erik Höijer i ”Det finns inga änglar” har gripit vid en av dess rötter. Hans svar på frågan är, att det är straffet, som är det första. Det som händer Martin är det som händer en människa — barn eller vuxen — när hon har blivit misshandlad av sjukdom eller av någon annan människa, från vilken hon inte invärtes kan göra sig fri, därför att denna människa för henne är en auktoritet. Ur misshandeln växer skuldkänslan, ur skuldkänslan växer självförakt och självhat, ur självhatet växer hat mot det som är ”självets” ursprung, dvs. fadern modern, livet och livets begynnelse. Ur hatet och skuldkänslan kan det slutligen om det vill sig illa växa betydligt värre saker än Martins ganska ofarliga busupptåg. Björn-Erik Höijers ”Det finns inga änglar” är en jämnbra och hederlig bok. Den är lättläst och klar, den bländar inte som fjolårsboken genom plötsligt skärande strålkastar-belysningar och den tvingar inte läsaren till några tankens ekvilibristiska lindansarmödor. Pappa talar en gång med Martin om vad det är att få perspektiv. Först mäter man med ”egna, konstiga, snåla eller vida mått”, man ”synar det med privata vinklar, som oftast är felaktiga, oftast för små”. När man sedan får riktiga mått, ”allmänna och vedertagna och kontrollerade”, då verkar en hel del saker mindre konstiga. ”Det kallas att få perspektiv, som sagt.” Martin har inte något perspektiv, hans pappa har det inte heller, men Björn- 617