BOKRECENSIONER Erik Höi jer har det, trots att hans mått kanske inte direkt kan kallas ”allmänna och vedertagna och kontrollerade”. ”Det finns inga änglar” är en instruktiv bok, och åt den som söker faktiska upplysningar har bilderna av människorna kring Martin mycket att ge. Fadern och modern, som vantrivs var och en på sitt sätt, han med kölden och mörkret i det lilla norrländska gruvsamhället, hon med den blygsamt intellektuella miljö, som genom giftermålet blivit hennes och som hon känner sig osäker i. Syskon och skolkamrater, som har åtskilliga upplysningar att ge den trots syndakänslan djupt oskyldige Martin. Samhällets dekorative buse, som plötsligt mister all skrämmande förmåga. Björn-Erik Höijers personer är emellertid i denna bok, lika litet som i någon av hans föregående böcker, några torra psykologiska handboksmönster, utan de är verkliga människor sedda av en som har fått litet mer av konstnärlig blick och konstnärligt handlag än som brukar komma vanliga människor till del. Konstnären Höijer firar också en rad triumfer med den drömvisionära ram han har slagit runt händelserna i ”Det finns inga änglar”. Djupt skimmerblått mörker, ljus från husens fönster, snö, uppfrusna rutor med gnistrande isblommor — Unga — sjunga — med de gamla — jordens söner församlade högt uppe i den rimfrostgråa himlen i fotsida klädnader och purpurmantlar, klingande på cittror och blåsande i mässings-horn — barnets advent och barnets jul. När Björn-Erik Höijers bok slutar är Martin åtta år gammal, datum som skrives är juldagen 1914 och julaftonens lycka har skapat en smula avspänning både inom honom och inom familjen. Hur det i fortsättningen kommer att gå för denna lilla skadade människa inte ens antyder författaren. Att döma av ett citat från Vilhelm Ekelund, som står som motto, tycks han mena att det inte är huvudsaken att ett sår läkes utan att det hålles rent, att det ideligen sprättas upp, så att ingenting kan kapslas in. I en av bokens episoder skymtar emellertid en om också osäker utsikt till läkning. ”Nej, du har ju bitit i det” säger den lilla Rut, när han på julfesten bjuder henne sitt äpple som en tribut av barnslig kärlek och beundran. Tanken på att Rut fanns har ditintills varit det enda som har kunnat ta honom ut ur ensamheten, rädslan och skuldkänslan, ut ur ”inkrökthetens” elände. Med kännedom om Björn-Erik Höijers symboliska namnskick och med en smula bibliska kun skaper går det att gissa, att befrielsen och läkningen kan komma genom en eventuell Rut, som eventuellt kan komma att säga, att hans folk är hennes folk, hans Gud hennes Gud, och att hon med glädje skall bita varannan bit av hans äpple. Antingen nu detta äpple bara är en vanlig kärlekssymbol, eller det är någonting, som har någon djupare och farligare symbolisk betydelse — en betydelse, som möjligen kan ha någonting att göra med det fatala äpplet i första Moseboks tredje kapitel. Elisabeth Tykesson FINNS GUD? FINNS KÄRLEKEN? Ulla Isaksson: Kvinnohuset. Rabén och Sjögren 1952. 14:75. Ulla Isaksson började med att skriva frikyrkliga romaner efter det godkända receptet med frälsta och ofrälsta människor; bröt sig loss och skrev ”Ytterst i havet”, som skildrade en frikyrkopastor som begick äktenskapsbrott och tvivlade på Gud och ändå inte fördömdes av författarinnan; och har nu skrivit ”Kvinnohuset”, som nästan uteslutande handlar om världsliga människor och världsligt liv. Under denna utveckling har hon bara kommit in på allt djupare och väsentligare plan av det religiösa problemet. Frikyrkopastorns sista sammanhang med Gud var själva känslan av fullständig övergivenhet, tron som ett tomrum; detta tomrum är i ”Kvinnohuset” rikare beskrivet, nyanserat genom olika temperament, förkroppsligat i kvinnors kött och blod på djupt individualiserade sätt. Tomrummet är ett rop efter Gud, eller ett rop efter kärleken — de två går i varann, de skiljer sig bara skenbart åt. Gud har svikit oss som alla andra manfolk, han är inte Kärleken fast han har lovat det, säger Isa, bokens ramfigur och åskådare, den i vilken författarinnan har lagt in mest förakt och mest hj ärtslitande sympati. Den enda uttryckligt kristna personen, Vera med de utstående lysande blå ögonen och den lysande blå barnatron, tror att hon har valt Gud medvetet i stället för kärleken, när den senare erbjöds henne i förbjuden form, men till slut avslöjar sig den Gud hon har kvar som ett självbedrägeri, spänt till och bortom bristningsgränsen. Alla kvinnorna i boken ställs på ett eller annat sätt 618