BOKRECENSIONER inför provet att leva vidare när kärleken och/ eller Gud visat sig vara en saga som bedrar. Var och en finner sitt sätt, som det inte uttalas några domar över: Sylvia, som lever vidare med en cynisk men munter tacksamhet över alla de små sagorna, som återstår. Rosa, som bara kan hjälplöst falla när livet blir för tungt för hennes sextonåriga trubbiga fulhet. Anna, som lever på att offra sig för sin man tills hon ser att han älskar bedrägeri och halvhet mer än något annat, och då brister sönder i ett vansinnesdåd, hon också. Och slutligen Eva, den unga, starka och fräscha som ännu har en morgondag, och som beslutar sig för att varken glömma eller acceptera, men att minnas med smärta. Isa, som förskansar sig i trivialiteterna, och Vera, som förskansar sig i en tro som är en låtsaslek, försöker undvika provet genom att inte vilja se det, och det är också ett sätt. Det finns karlar i boken också. De är utan undantag knölar. Detta faktum plus romanens titel kunde få en att vänta sig en arg feminis-tisk bok, full av satir över kvinnornas yttre ställning i samhälle och hem och sällskapsliv. Av detta finns inget med, utom några myckel lätta antydningar när ämnet absolut fordrar det. I sin helhet är ”Kvinnohuset” fullständigt fri från det ansträngda hävdande av rättigheter och jämlikheter som många kvinnor av självklara skäl ännu inte kan komma ifrån. Ulla Isaksson hör däremot till den sort och generation av kvinnor som tar det för självfallet att kvinnor är människor och sedan behandlar deras problem som mänskliga, utan vidare ordande. Att kvinnors problem i de flesta fall hänger ihop med deras karlar har här inget av social frågeställning i sig, det är bara ett naturalhistoriskt faktum. Kvinnoporträtten av Ulla Isakssons hand är gjorda med oerhört mycket insikt, medömkan och fasthet; man minns dem som hela, avrundade människor med många andra dimensioner än könets. Bl. a., som sagt, den religiösa dimensionen, men en som är restlöst översatt i vanlig medmänsklig terminologi, utan det föregivande av högre visdom som ofta gör professionellt kristna romaner så kraftlösa. ”Kvinnohuset” är i stället en kraftfull, i bästa mening upprörande bok; det har lönat sig rikt för Ulla Isaksson att odla nya marker utanför den fålla hon en gång bröt sig ut ur. Kerstin Anér SPAGATERNAS SPAGAT Lars Gyllensten : Barnabok. Romantiska artefakter. Bonniers 1952. 10:—. ”Barnabok” är namnet på Gyllenstens tredje bok. I hans första böcker dominerade de överdådiga cerebrala saltomortalerna och de skickliga manipulationerna med groteska skrattspeglar, men i denna sin tredje har han insett att ”det är artisternas uppgift att fläka upp sej till virtuositet”. Och så har ”Barnabok” blivit en uppvisning av spagaternas spagat. Sin ofrånkomliga lust att mena allvar och ändå göra sig osårbar kunde Gyllensten i sina tidigare böcker tillfredsställa genom att drapera allvaret och sårbarheten med en utomordentligt högt uppdriven ironi eller en lekfullt makaber fantasikonst. I ”Barnabok” är den draperad bakom en sinnrik växling av hård stilisering och ett slags äckelpräglad naturalism. Om kylan och äcklet helt präglar ”Barnabok” är smärtan desto säkrare dold (hur långt borta finns den, fanns den?). ”Det finns ett dött barn någonstans i mig: ja mördat” säger huvudpersonen. Sin barndom, all barndom, kan han inte förlåta sig och livet. Och barnen kan han naturligtvis inte förlåta människorna. Inte förlåta den ena kvinnan att hon vill ha ett barn, inte den andra att hon har ett. Och fullt konsekvent måste bokens förlopp sluta med en handling och ett befrielsens leende som båda är vanvettiga och förfärande. Efter några inledande preludier, där barna-livets första erotiska inkarnation, barnperversioner och barnkammarmörker anges med ett slags pizzicatoteknik, får snabbt ”liknöjets” och föraktets huvudtema genomsyra denna dikt om känslodöden, denna osaliga sexual-roman. Detta är min älskade: att jag inte har någon älskad. Och detta är min kärlek: att jag saknar kärlek. Hon slipper aldrig sitt tecken. Detta är mitt arbete, tyngden i min verksamhet: att jag inte har någon möda och inte speglar något utom mig själv. Att jag karikerar. Konstkonstruktion utan hjärta. Onaturlig död. Mina kontakter är döda. Min röst är död mina händer är döda. Mitt språk är död och mitt arbete med språk får sin mening i att det är arbete i artefakt som mitt liv och andras är konstverk. För kan jag ändå arbeta i språk så kan jag också fungera. Inte leva längre. Det gäller att sänka nivåerna för att kunna bevara åtminstone något, det allra enklaste och fattigaste, det gäller ju att rädda kroppen, nuet, inte framtiden ... 619