BOKRECENSIONER Det förblir en aning dunkelt varför huvudpersonen framlägger detta reducerade evangelium som ju delvis endast kan hänföras till författaren, men kanske kan det läsas som en antydan om hur författaren har inkarnerat sig i huvudpersonen. Och här stiger fram en bild av dolda smärtan, en ”hopplöst ensam utanför gripenhet och känsla”, en bild av glädjelös övergivenhet. Bilden har många speglingar: nuets klibbiga äktenskapliga landskap med dess utflykter i det mörka, invävt och sammanflätat med barnalivets grova minnen, svepande kommentarer över döden i människors relationer, över den skamliga slutenheten i våra smekningar, tematiska exkurser över könets evigt rullande hjul och bultande pulsar, handlöst fallande protokoll över möten mellan kroppar, visioner av förstelning och attrapper och infantilt fixerade naturalistiska intryck. Den tekniska variationsförmågan i denna framställning är enorm. Konstkonstruktionen utan hjärta har alla andra organ. Bokens komposition kan avnjutas som man avnjuter ett urverk. Och ändå är det snarare detaljerna än helheten som lättast låter sig beundras. Redan kapitelindelningen är lysande och rubrikerna är essayistiska mästerverk i sig själva. Eller blir det, när det språkliga uttryckets glidningar blir uppenbara och perspektiv- och symbolförskjutningarna äger rum. ”Jättedamen i Kimono” — från barndomsminnets cirkusnyfikenhet till besöket hos kvinnan Lucy: lystnad efter låghet. ”Sacramento eller hundbröllop” — barnen på kyrkbacken som bevittnar hundars parning som insinuant bakgrund invävt i skildringen av bröllopet med Els-Britt, kallad Klematis: primär biologi och knäsatt sjaskighet. ”Frestelse” — den äkta mannen som givit sig ut på luffen besöker i smyg sitt hem och frestas av den förutseende hustruns ostentativt framsatta smörgåsar men avböjer denna kommunion och den trygga världens alla härligheter. ”Äventyr med vettar” är den nästan otillåtet kvicka titeln på visionen av skyltdockor i likvagn, den slutar följdriktigt med ett försök till samtal med fröken Ur. Man kunde fortsätta denna exemplifiering tills läsaren blev alldeles övertygad om att ”Barnabok” inte bara är en ytterst sinnrik skapelse utan också en mycket rolig bok. Men den som det tycker måste ha en humor som gränsar till galenskap. Man kan kanske säga att Gyllensten arbetar med två väsentligen motsatta uttrycksmedel i ”Barnabok”, ett renodlat konstruktivt och ett närgånget imitativt. Den ständiga skiftningen mellan ett briljant passagespel för solostämman och den med utstuderad fonetisk vämjelse återgivna dialogen ger boken en spänst som den kanske inte skulle ha enbart genom sin berättelse eller sin problematik. De konstruktiva partierna med sin poetiska rytmik, sina upprepningar och omtagningar, sina emfaser och växlande tempi, har alltid varit Gyllenstens styrka. Den fonetiskt trogna imitationen av en autentisk dialog har tydligen lockat honom, och ”Barnabok” har också blivit ett kraftprov i genren. Den slapphet i uttryck och åthävor som utmärker personer och miljö i boken kunde kanske inte återgivits på ett tydligare sätt än detta, där till och med stavningen ger ett kongruent uttryck för tillvarons blaskighet, för mannens solkiga situation, för kvinnornas glupskhet och enkla hätskhet. Fastän man inte ens här kan tala om någon genomförd realism — personernas miljöförankring är tämligen svävande — är dock den halvnaturalistiska effekten av dialog och jargong tillräcklig för sitt ändamål: att kring-värva personerna med olust, futtighet, sjaskighet. Kanske finns det endast två ”livsyttringar”, över vilka boken sprider ett svagt skimmer av lust. Att raka sig och att bada kan till och med den hopplöst ensamme uppleva som något angenämt. Men i den fruktansvärda barna-bokens värld blir det till sist bara ett litet steg från att raka sig till att skära halsen av sig, från att bada till att drunkna, till att dränka. ÄKE JANZON SKOGSKRÖNIKA Folke Dahlberg: Tiveden. Wahlström & Widstrand. 9:50. Låt oss först som sist konstatera det: Folke Dahlberg är utrustad med en poets blick och känselspröt. Han har tidigare visat det i verspoem fyllda av egenartat drömliv. Han har också visat det i sin bok om Vättern. Och han visar det än en gång denna höst i den bok som bär titeln ”Tiveden”. Det är ett namn som man omedelbart förknippar med Heidenstams dikt, där skogsför-trollningen fått ett så suggestivt uttryck i svensk litteratur. Men Tiveden har också sakkunnigt skildrats på prosa — jag tänker här 620