BOKRECENSIONER vid närmast på Gustaf Neanders Tiveden-ka-pitel i det 1944 utgivna stora bokverket ”Finnerödja. En socken i Västergötland.” Folke Dahlbergs grepp kring det rika och givande ämnet är helt hans eget. ”Tiveden” är inte en landskapsbeskrivning i vanlig bemärkelse, också om det rent naturskildrande perspektivet naturligtvis också tillvaratagits av författaren och om han i sin bok ganska rikligt tillhandahåller avsnitt ur skogsbygdens krönika från äldsta tider och fram till motorismens era. Framför allt är det en poets reproduktion av ett själstillstånd: Folke Dahlberg ger dagsboksblad och lyriska vinjetter som speglar hans intensivt personliga upplevelse av en bygd, en skogstrakt som han är förtrogen med sen barndomen. Han är samstämd med detta vidsträckta skogsrevir, han känner det inifrån. Så har denna till sitt yttre omfång inte synnerligen stora bok blivit ett personligt dokument, och det är ur konstnärlig synpunkt viktigare än om den utgjordes av aldrig så omsorgsfulla och fullständiga historiska och geografiska beskrivningar. ”Denna tivedsskildring kan kanske tas för en serie okynnesinitialer, lika dem man finner på fornfynd och i små gröna färgflagande paviljonger som står öppna för allmänheten”, säger författaren på ett ställe, och han tillfogar att han kryper bakom Linnés ord: ”En enda socken skulle ofta fordra en hel mans levnad.” Men det besannar sig att glimten, detaljen och utsnittet ofta kan ha långt starkare artistisk verkan än den massiva helhetsbilden. Dahlberg har fogat en serie sådana suggestiva detaljer till varandra. Han belyser intensivt vissa färgrika och fängslande episoder ur skogsbornas krönika, ofta groteska och spöklika händelser, scener och förlopp, ibland humoristiska eller mänskligt rörande. Till höjdpunkterna hör berättelsen om liksveperskorna, som med linneknyten, kaffebröd och såpbur-kar ger sig i väg för att i det skröpliga torpet vid Stålvattnet förrätta sitt kusliga värv. Det är en lysande skildring, på sitt sätt monumental. Folke Dahlbergs tivedsskildring har sitt givna etnologiska värde, men vad man framför allt uppskattar är dess höga artistiska valör. De notiser från författarens egna strövtåg och upptäckter som här omväxlar med avsnitt ur en skogsbefolkningens historia är högst charmerande, skrivna på en spänstig och mjuk prosa som de är, ofta livade av salt humor •och av självironiens leende. ”Tiveden” är först och främst en bok vari en poets egenart röjer sig. Den är aldrig torr, aldrig i onödan högtidlig. Det är en levande bok, väl värd att anbefalla. Johannes Edfelt BEDRÖVAD FIGUR Erland Josephson: De vuxna barnen. Bonniers 1952. 9:75. Det handlar om två docenter och om deras respektive kusiner. Docenterna heter Gliick och Ferner och umgås gärna med varandra, på den gedigna grund som ömsesidig avsky utgör. ”Den ene var jude, men den andre var långtifrån grek, deras dispyter hade tycke av balett och lek, med bestämda små danssteg och svängar och turer och allsköns piruetter och lärda krumelurer”; när den ene går under jorden en tid grips den andre av uppriktig saknad, sedermera mycket riktigt av saknad efter sin saknad. Kusinerna spelar roller av tillhyggen i deras gräl men har också ett egenliv. I Ferners fall är de två, två syskon: den krampaktigt elake Herman, som försöker for-malisera sin skrämda sadism till ”kärlekslös oavhängighet”, och den fula och förtvivlade Anne. Glücks kusin, Tobias, är krogfiolist och nöjd med sitt, vänlig, anspråkslöst självuppgiven, men med oro någonstans för alla de pogromer som han har undgått. Det enda som inte är futilt, trist eller grymt i allt som händer är mötet mellan Anne och Tobias. Docenterna och deras hustrur är inte nöjda med det, Herman är alldeles rasande. Han vill ”hämnas alla sin barndoms lögner på henne, genom att låta henne leva ett liv utan varje försköning, hon skall vara tecknet på att hans ekvation är riktig och hans klarhet sann”. Han river sönder det som har börjat blomma, med en sen och svag eftertanke angående nödvändigheten att göra så ont. Det blir som han vill ha det men han har inte mycket för det. Ekvationen stämmer mindre än någonsin. Boken som handlar om detta är Erland Josephsons nya miniatyrroman, ett bedrövat spel med motto från Romeo och Julia: det om hur allt förvandlas till sin motsats nu, glädjens fest i sorgens svarta ståt osv. Ironin är snarare förbunden med resignation än med bitterhet: hur skulle man egentligen göra för att hindra att det blir så här? Utan att helt ha blivit fri från sitt lilla drag av koketteri är Joseph 621