BOKRECENSIONER son en säkrare artist än någonsin, nästan en mästare i sin graciöst exakta genre. Han komponerar med lätt hand, genomarbetar scenerna halvt lyriskt — avsnittet om Tobias och Anne är t. o. m. uppställt som vers — men är som psykolog betydligt starkare i detaljerna än i gestaltverkan. Det ligger kanske i det helas natur att det blir lite tunt, lite otillfredsställande: som om det i alla fall hade kunnat vara tvärtom, så långt det redovisade materialet tilllåter slutsatser oberoende av författarens. ”De vuxna barnen” är utan tvivel ett konstverk, vilket är mycket nog, men det är inte lika otvivelaktigt att boken pekar fram mot andra och något större konstverk. Bengt Holmqvist ELFENBENSDROTTNING Lise Drougge : Den långa vintern. Hökerbergs 1952. 13:50. ”Bitter är våren i människans själ, bittrast av skapelsens vårar”, skriver Anna Greta Wide; det är den våren som kommer i Lise Drougges nya utmärkta roman till slut, efter den långa vintern. Flickan i elfenbenstornet, den svala och estetiska studentskan, lossnar till sist ur sin avståndstagande attityd och upptäcker att hon behöver både förlåtelse och hjälp, att hon överhuvudtaget behöver andra människor. Det är alltså en strängt moralisk berättelse, där människorna — elfenbensdrott-ningen och hennes tre systrar — med fast hand förs mot den punkt där deras liv böjer av i rätt eller orätt riktning. Eftersom ingenting ger en människas liv sådan spänning som detta att veta att hon kan växa rätt eller växa fel, blir ”Den långa vintern” på sitt avmätta sätt mycket dramatisk. Som Lise Drougge säger i upptakten: uppmålat i grova drag och med tunga mättade färger. När våren till slut kommer, är det med islossning och brak och många bittra tårar, men man vet att den kommer att bli fruktbar. I de tre andra flickorna varieras vintertemat på samma litet schematiska men glödande sätt. En fryser alldeles fast i likgiltighet, utan att märka annat än att hennes liv är en stor framgång; en når till förtvivlans yttersta botten och ensamhetens sista konsekvens, helvete eller skärseld, man vet inte vil-ketdera; och en upplever aldrig problemen så djupt men hittar till sist rätt på sitt mera okomplicerade vis. Lise Drougge målar upp scenerna snabbt, en smula staccato, alltid med de exakt riktiga dragen; tonfallen tangerar det flickaktigt pratsamma men handlingen hai' ändå alltid bråttom framåt. Hon har en utomordentlig behärskning över sin teknik och låter sig aldrig dras ut på onödiga utvikningar eller områden som hon inte helt kan överblicka. Till bokens många förtjänster hör också den osentimentala och övertygande skildringen av studentliv i Lund, sedd ur den kvinnliga vinkeln. Vad därmed menas bör nog läsaren unna sig nöjet att ta reda på själv — det är inte fråga om nätta imitationer av den klassiska manliga studentlivsstilen, utan något nytt, kärvt och på kvinnors vis realistiskt. Kerstin Anér UR LIVET Fritiof Nilsson Piraten: Skepparhistorier av mig själv och andra. Wahlström & Widstrand 1952. 13:50. Om någon börjar berätta så här: När jag en gång närmade mig Hven från sjösidan såg jag en iland-fluten järnspis på stranden — då spetsar jag öronen och väntar en uppbygglig stund med en skeppar-historia. Uppbygglig är rätta ordet för jag tror mig finna sanningen i renaste form när jag möter uppriktighet. Skepparhistorian är lögnen med oförställt ansikte, den gör anspråk på att roa men inte på att bli trodd; med tre ord: den är uppriktig. Så inleds det kärnfulla förordet till Piratens urval av skepparhistorier. Man hade gärna velat höra mer om järnspisen, men träffar så småningom på andra företeelser, använda i lika uppbyggligt syfte. Kring sitt bord har utgivaren samlat en grupp framstående stor-Ijugare: Münchhausen, som väl får anses vara sällskapets beskyddare, är tysk, men resten idel anglosaxare och skandinaver — kanske ligger inte skepparhistorian väl på latinsk tunga. Den engelskspråkiga delegationen framträder aktningsvärt, med gamla fina nummer som Jakob Ärligs olyckliga mor eller W. W. Jacobs saga från Londons dockor och består även den ironiska grimasen på slutet med Stephen Leacocks parodi på hela genren. Men skandinaverna är inte heller klena, i synnerhet inte det manstarka uppbådet från Lund: jul-drickningen ur ”Röde Orm”, den något för utstuderade Hugo Mattsson och Fakiren, i vars väldiga skugga även hans kusin Walde 622