BOKRECENSIONER mar Bülow gör en liten fin insats med den obetalbara halvsidan ”Skallig på en natt”. Redaktören har dykt på många, fritt valda håll efter byte, men lyckas väl så bra som annars när han i likhet med Hasse Z:s skämtare på Oslofjorden fångar den salta sillen i egen kabyss. Piraten är inte bara en av de främsta berättarna på svenskt språk, han har också det osvikliga sinne för den trovärdiga detaljen, som fordras för att ge den stora lögnen dess rätta svikt. Han har på senare år strött ut en rad märkvärdiga sägner i mindre uppmärksammade publikationer och även framfört några av dem i radio med sin djupa och allvarliga stämma. Här återfinns tre prov på hans förmåga: ”1 dimman”, en utsökt Kiviks-novellett, ”Balaclava”, ett knippe sjöskrönor av första klass och ”Högvilt”, berättelsen om lord Watereggs visit i Tranås — samlingens främsta nummer, där den fridsamma kurortens rekvisita utnyttjas för en serie makalösa spexnummer, fram till en final som inte får mindre värde som knalleffekt därför att den framförs i stilla och dämpad ton. Äke Runnquist RESA PÅ DUBBELSPÅR Laurens van der Post: Vågspel i det inre. Översättning av Aida Törnell. Norstedts 1952. 13:50. Även om gamla tiders reseskildringar ibland var åtskilligt lögnaktiga, var de alltid entydiga, direkt rapporterande. Det slingrigt komplicerade hos dem fanns bara i reserouten och i mötande tullnärers, hotellbovars eller stats-funktionärers själsdjup. Deras egna rapporter var alltid naivt öppna, vare sig de gällde observerade sagovidunder eller möjligheterna för det egna imperiet att sno sig feta bitar ur de beskrivna områdena. Nu däremot far vi inte sällan på dubbelspår — vertikalarrange-rade sådana, vars undre räls leder till dunkla platser inom oss själva. Redan vissa av boktitlarna har börjat vilsa på inre, interiör. För en del år sedan kom det i England ut en liten fin resebok av P. H. Newby som hette ”A Journey to the Interiör”; den översattes till svenska under titeln ”Resa till det inre”. Och denna höst är en av de största kritikersuccéerna i reseboksfacket här som utomlands sydafrikanen Laurens van der Posts ”Vågspel i det inre”. van der Post tillhör på fädernet en gammal och i sitt lands historia icke obemärkt holländsk familj. På mödernet tillhör han Sydafrika, boerafrika. Hans mormors far var ledaren för den olycksdömda Liebenburgtrekken, en oxvagnskaravan som drog mot ”det inre” på 1830-talet. Hans mormor, då en baby som just hade lärt sig gå och tala, blev en av de få överlevande efter ett zulukafferöverfall. Och hans mor började vid 80 års ålder odla upp nya områden av den vidsträckta Kalahari-öknen — hon lyckades också, trots alla expertisens huvudruskningar. Blodet i författaren van der Posts ådror är tydligen, som Wasa-blodet, ”ein ganz besonderer Saft”. Den närmaste orsaken till hans nu skildrade resa var Englands ekonomiska nödläge 1949. Imperiets livsmedelsproduktion tycktes sina i omvänd proportion till folkökningen. Ett energiskt annex till Whitehall började plötsligt intressera sig för två svårtillgängliga, skog-klädda bergsområden nere i Nyassaland. Kunde där finnas möjligheter, forstliga, geologiska eller agrikulturella, som nu borde utnyttjas? Svaret på den frågan lägger van der Post inte fram i sin bok, som är helt reseskildring fastän sorn sagt av den dubbelspåriga sorten. Somliga av de besked den lämnar är rika som fiolmusik, spelad av en virtuos; det är framförallt beskeden om landskapets utseende, om författarens möten med det, dess gensvar inom honom själv. Andra är sprängfulla med dramatik, revolverladdade med spänning; som rapporten om hur berget Mlanje ”tog” hans unge färdkamrat Vance — kanske den styvaste skildring av ett olycksfall jag någonsin har läst. Slutligen finns det en serie besked på en helt annan linje — uppgörelser med den vite mannens afrikapolitik, imperieglupskhet och rassnorkighet. Det är deklarationer som känns välgörande att läsa för den som har mött sagda företeelser blommande i tropisk yppighet på högväxtliga breddgrader. van der Post har j ämförts med T. E. Lawrence (ja, också med D. H. Lawrence!), med den sydafrikanske Alan Paton, med Karen Blixen och Albert Schweitzer. Som författar-typ — och kanske också kvalitativt — skulle jag snarare vilja jämnställa honom med den ovannämnde Newby. Kontakten med landets folk, som är ett så dominerande motiv hos T. E. Lawrence, Alan Paton och Karen Blixen, saknas till största delen hos Post och Newby. Det är dels mötet med landet självt, med landskapet, dels upptäcktsfärden inåt den egna 623