BOKRECENSIONER personligheten, som är huvudmotivet hos de båda sistnämnda. Uppgörelserna med rasdiskriminering, färgsnobberi och utnyttjande är hos Post visserligen klara nog, men efter Paton verkar de på något sätt intellektuella, mer tänkta än kända. Post är både tillräckligt klok och tillräckligt erfaren att inse de enorma faror som Sydafrikas malanism så idogt håller på att laga till för världen (faror som på lång sikt troligen är större än de som nu för oss här uppe förefaller så alltöverskuggande); han är också en hygglig karl som instinktivt tycker illa om orättvisor och översitteri, och när han kommer in på ämnet avvisar han dessa tendenser lika bestämt som Paton. Men han har inte alls dennes hetta och massiva kraft i avvisandet. Det högt uppdrivna artisteriet har alla de nämnda författarna gemensamt; vad som skiljer Post och Newby från de övriga är draget av sympatisk resenär, i ”det inre” och det yttre; de andra är knappast resenärer alls utan rotade i livet omkring dem, fast engagerade i spelet av växelströmmar mellan sig och de infödda. Detta förefaller mig att vara en ganska viktig synpunkt om man skall försöka att placera in van der Post i hans naturliga sammanhang som afrikaförfattare. Översättningen av Aida Törnell är värd en särskild blomma. Alltför ofta när det gäller engelskspråkig litteratur i svensk dräkt nödgas man, för att nå hjälplig kontakt med originalet, sitta och översätta tillbaka långa stycken, ett mödosamt trevande som utanpå en illa-sittande konfektionskostym. Här är det en lisa att gång på gång få känna att översättaren har haft både öra och tid nog att göra det känsliga språket full rättvisa. Jag vill sluta med att citera ett stycke som ger en god uppfattning om både originalets och översättningens kvalitet; det gäller en företeelse som många afrikaresenärer varit i tillfälle att bevittna i vår tid — antilopers rådvilla kringrännande under ett flygplan. ”1 stunder av rådlöshet, i stunder av fruktan, när människans eller djurets hjärta slås av överraskning, när det går vilse i skog eller öken och inte har någon vägvisare, tycks det beskriva en cirkel. Det välver sig kring sig självt som jorden gör och söker en tillflykt i stjärnornas rörelse. Denna cirkel, denna balett som dansades där nere av lätta, fantastiska antilopföttcr var en gång magisk. Men vilket ändamål tjänar den nu?” Några få (och ganska onödiga) misstag kan inte störa känslan av att vi här har att göra med en verklig översättare, en tolkare, inte som alltför ofta annars en rutinarbetare i över-sättningsbranschen. Björn von Rosen PÅ JAKT EFTER EVA William Sansom: Det oskuldsfulla ansiktet. Översättning av Torsten Blomkvist. Bonniers 1952. 14:50. Vad är sanning? Den drastiska frågan besvaras lika undvikande som avväpnande av berättaren i William Sansoms nya roman: ”Det vet jag inte, men jag tror inte den har mycket att göra med lögner.” Sansom är en mästare i den farliga konsten att ge nästan praktiska svar på nästan teoretiska frågor. Vad är moral? Om man blir kär eller till och med inbillar sig att man har blivit det, står man ofta på andra sidan av rätt och orätt — menar samma berättare men tillägger mångtydigt: ”Men man står inte över svepskäl.” Betyder det bara att denna svindlande höga situation alltid medför små låga handlingar? Är det ett konstaterande? Eller är det en dom? Betyder det att kärleken möjligen kan rättfärdiga en grov trolöshet men alt den ändå inte får ta små ljusgrå lögner till hjälp? Får kärleken realiseras genom små praktiska knep? William Sansom är intresserad av dessa principiella problem, men han är ändå mer intresserad av de ytterst avvikande och rikt differentierade företeelser som i sin kostymè-ring av lätt igenkännliga personer reser omkring på en olöslig problematiks arena. ”Det oskuldsfulla ansiktet” är romanen om en kvinna som ljuger. När människor ljuger brukar de i allmänhet ha en avsikt med sin lögn, och även om inte lögnen omedelbart kan beläggas brukar det ganska ofta vara lätt att märka avsikten. Men den lätt patologiske lögnaren, den borne mytomanen som ljuger utan mål och mening är till en början nästan lika omöjlig att avslöja som en chifferskrift som inte bygger på någon code. Fast naturligtvis endast intill det ögonblick då man verkligen får ett belägg för lögnerna. Sedan tror man aldrig mer det arma offret som döms till en nästan oövervinnerlig invaliditet men också oftast skonas för minsta antydan om sitt lyte — ty sällsamt nog tycks människor ofta ha en ytterst sammansatt men skenbart nästan vidskeplig vördnad för mytomanen eller rättare: för 624