BOKRECENSIONER hans åkomma. Berättaren i ”Det oskuldsfulla ansiktet” har något av denna vördnad för Eve, men den man som hon gifter sig med reagerar naturligtvis med häftigare åtbörder. En häpnad som stiger till förfäran, en olust som övergår i skräck, en smärta som plånas ut i resignation, och ett försök till halvt accepterande, till halv hoppfullhet — som ändå ständigt måste perforeras. Eve Camberley är obotlig utan att vara sjuk. Sällan har en patologisk figur i en roman skildrats i ljusare, läckrare färger. Hon har sin mans kärlek, hon har berättarens och hon har författarens. Och de ger sig alla tre ut på jakt efter henne för att finna arten av hennes lögnmaskineri och drivkraften. Till en början hittar de inte ens det förra. De går vilse i en labyrint med alltför många vackra platser, snåriga lövsalar och en och annan sandig grop. Det hela börjar med berättarens ironiskt insedda egocentriska misstag när han i Eve ser ett litet ”läckert rovdjur”, det kulminerar rent estetiskt när man tror sig upptäcka att Eve egentligen inte ljuger, hon drömmer. Hon omhuldar sin drömtillvaro med ömhet och kärlek, även när hon ger sitt förflutna mörka skuggor och betänkliga färger. Den sociala och ekonomiska förklaringen till hennes fantasier kommer betecknande nog för Sansoms speciella differentieringslust från den excentriske dandyn .Roddy, och den stör helt naturligt berättarens vackra slutsatser, men även den är otillräcklig. Så tangeras ständigt nyare mer eller mindre enkla ”sanningar”: Eve är labil i sitt nu, Eve är helt enkelt romantisk. Eller med ett raskt grepp ur ungdomens psykologi: livet sådant det var saknade alltid något, livet kunde alltså inte motsvara Eves förväntningar. Men finns det någon verkligt romantisk kvinna? Eve upplever romantiken i bokstavlig mening förkroppsligad i en ung oljig syd-fransk gud, det vill säga en bilmekaniker av anmärkningsvärd skönhet och potens. Och det är nu hennes lögner blir praktiska lögner, svepskäl och för ändamålet synnerligen nyttiga bedrägerier. Är hennes drömmar egentligen ”av samma stoff som svindlare använder .sig av”? Berättaren vet det inte, och även om författaren mot förmodan skulle veta det så är han för listig för att inviga läsaren i sin hemlighet. Romanen slutar dramatiskt men dramat har inte något överväldigande djupt samband med den inre berättelsen. Som helhet är alltså ”Det oskuldsfulla ansiktet” inte något mästerverk men en livlig, levande, både kvick och subtil lektyr. Det är inte bara William Sansoms spiritualitet, stil och briljanta berättarteknik som ger detta resultat. Han har väl knappast för närvarande sin like i förmågan att återge sinnesintryck — ibland med en tillsats av extravagans i preciseringen som säkerligen måste reta en dystert sammanbiten läsare. Och viktigare än man skulle tro: han har (hur ata-vistiskt!) ett alldeles ofördärvat människo-intresse. Han är en hopplös individualist. Det vill säga: han kan hitta något sympatiskt till och med hos andra människor. Han har rentav svårt att låta bli det. Åke Janzon STIGLÖSA LAND Graham Greene: Resa utan karta. Översättning av Aida Törnell. Norstedts 1952. 14:50. ”Journey without Maps”, som nu utgivits i ypperlig svensk översättning av Aida Törnell, kom ut redan 1936. Den bygger på en resa som Greene vid mitten av trettiotalet företog genom negerrepubliken Liberia. Under kriget kom han att tjänstgöra en tid i de engelska kolonierna vid samma afrikanska kust, och det är denna vistelse som bestått materialet till miljöskildringen i ”Hjärtpunkten”. En reseskildring av Greene måste vara i högsta grad läsvärd: hans enastående berättarkonst och förmåga att framlocka stämning och atmosfär, att ge lokalfärg åt allt han beskriver, gör denna genre utomordentligt väl lämpad för honom. ”Resa utan karta” ger bekräftelse på detta antagande. Den långa, kraft-uttömmande marschen på okända urskogsstigar som ytterst sällan trampats av någon vit man; ovissheten om vägens längd och beskaffenhet, ty det finns inga kartor och bestämda besked av infödingarna står inte att få; konflikterna med bärare; hettan, regnen, törsten och febern; den av råttor, spindlar och kacker-lackor störda nattsömnen — allt detta frammanas med den suggestiva kraft som man redan känner från ”Hjärtpunkten” och ”Makten och härligheten”. Man återfinner också den för Greene utmärkande medkänslan inför de levande varelser han möter, en medkänsla som ofta är plågsamt intensiv men nästan all 5 BLM 1952 VIII 625