BOKRECENSIONER tid kryddad av den stillsamma humor som behövs för att den skall bli uthärdlig. Om ”Resa utan karta” alltså är en sällsynt underhållande reseskildring, så är den framför allt ett dokument, oundgängligt för kännedomen om människan Graham Greene — och varje sådant dokument måste locka hans läsare. Läsaren blir också belönad: denna reseskildring innehåller åtskilliga upplysningar om Greene, om hans livssyn och reaktionssätt. Inte minst intressant i sammanhanget är problemet om varför Greene överhuvudtaget helt privat företog denna resa. Varför söker han (liksom i ”The Lawless Roads”, som man hoppas med det snaraste få se översatt även den) med tydlig förkärlek upp dessa primitiva, svåruthärdliga förhållanden? På men mest mellan raderna i boken kan man utläsa flera olika motiv för Greenes resa. Först det rent yttre: intresset att undersöka förhållandena i ett land som i mindre grad än andra blivit förstört av den civilisation de koloniserande staterna fört med sig och som Greene hjärtligt hatar. Vidare tror jag att hans naturligt pessimistiska läggning driver honom till trakter och miljöer som harmoniserar med hans inre känsloläge. Men samtidigt, och framför allt, har nog flyktmotivet spelat in. Flyktmotivet ter sig som ett dubbelt motiv: negativt dikteras det av livsleda, positivt av en önskan att på det psykologiska planet söka sig tillbaka till det primitiva. Kanske tar man inte fel om man tror Liberiaresan vara ett led i och en yttre konsekvens av det inre äventyr som kallas psykoanalys. Greene sysslar på åtskilliga ställen i boken med motiv hämtade från psykoanalysen, och han liknar själv upptäcktsfärden i vildmarken vid analysens återgång till barndomens stiglösa land. Här finner han något av en befriande, primitiv lyckokänsla — ”känslan av att man var närmare än man någonsin hade varit till släktets ursprung, till tillfredsställandet av begäret efter en spontan livsform ...”, men han återfinner också ”barndomens vantrivsel, den där mördande trista känslan av särlingskap som kom innan man hade lärt sig det farliga tricket att överföra känsla, att på ett tjusande sätt hela dagen lång spegla sin egen bild, en period då andra människor var lika främmande för en själv som denna liberiska skog”. Och här blir flykten undan nuet en flykt till det man inte kan fly ifrån: Psykoanalysens metod är att föra patienten tillbaka till tanken han undertrycker; en lång resa bakåt utan kartor, under vilken man snappar upp en ledtråd här och en ledtråd där, liksom jag snappade upp namnen på byarna av den ene eller den andre mannen, tills man tvingas möta den allmänna tanken, smärtan eller minnet. Detta är vad du har fruktat, kan man föreställa sig Afrika säga, du kan inte undkomma det, där krälar det runt väggen, flyger in genom dörren, prasslar i gräset, du kan inte vända ryggen till, du kan inte glömma det, så du kan lika gärna ta dig en lång titt. När Greene redovisar för den psykologiska behållningen av sin resa, finner han att den om inte annat har ”stärkt en känsla av besvikelse över vad människan har fått ut av det primitiva, av barndomen”. Resultatet blir i alla fall den ”sjaskiga nivån” — samma trista företeelse i Västafrikas kuststäder som på den europeiska civilisationens bakgator. Men samtidigt har han gjort en ny erfarenhet, som han själv karakteriserar som en omvändelse: den livsleda som troligen utgjort en av drivkrafterna till hans flykt, var mindre djupt rotad än han tänkt sig, ty medan han låg i den smutsiga negerbyn, sjuk av feber och rädd för dysenteri och andra tropiksjukdomar, upptäckte han hos sig själv ”ett lidelsefullt begär att leva. Förut hade jag alltid utgått ifrån, som från en given sak, att döden var något begärligt.” Gunnel Vallquist RYTTARE UNDER STJÄRNORNA Elizabeth Spencer: Där vägen kröks. Översättning Hans-Eric Stenborg. Wahl- ström och Widstrand 1952. 14:50. Elizabeth Spencers roman ”Där vägen kröks” utspelas i Mississippis delta och handlingen flyter mångförgrenad och svåröverskådlig mot sin mynning, ofta skymd av prosans täta grönska men med en flods kraft också i de små rännilarna. Det är en roman i Faulk-nermiljö med Faulknermotiv men ändå med en självfallen egenart, en egen sträv skönhet och mystik. Bokens klimat är Söderns varma mörker, som är förtätat inte av en urladdning som skall komma utan av allt som har hänt och aldrig kan utplånas utan bara växa djupare in i rymden som flammande stjärnor. Medan stormen raserar stränder och byar ställs i romanen en pojke naken under dessa stjärnor och träffas av dem i sitt hjärta. 626