BOKRECENSIONER Boken berättas i olika plan och av olika personer och handlar om hur denne pojke, Amos Dudley, gör sig fri från det sammanhang där han har växt upp och trotsar Gud, följer sin egen krokiga väg och försöker tvinga Gud till underkastelse. Han bryter sig loss från sin familj, går hänsynslöst fram med den besattes rätt och kraft, skaffar sig den jord han vill ha, den kvinna han vill ha, den makt han vill ha. Men himlastegen som han vill ha får han inte. Han går ut med framgångens fasta blå glöd i ögonen, men Södern får dem att mörkna och djupna. Den tunga och tragiska ironin i hans liv blir att han inte kommer förbi sina handlingar. De som han har övergett återuppstår och spärrar vägen för honom. Avgörandet kommer genom hustrun, den stolta sydstatskvinnan som han en gång älskade därför att hon var starkare än han och alla de andra männen och som han hatar när han kan underkuva henne. Hon känner hans besatthet. Jag vet att han är döden, säger hon om denne tystlåtne Don Quijote som glömmer att räkna med människorna omkring sig. Han måste härska och det han behärskar måste han förstöra, därför att han måste vara starkare än Gud. När han som i ett antikt ödesdrama till sist vill sluta sitt livs cirkel med en incest mellan sin dotter och sin okände son är det hustrun som hindrar denna sista bittra hädelse och tvingar Amos till en djupare, ödmjukare, mera förkrossande försoning. Ända tills hans barndoms by tvingar honom att återvända och när han kommer tillbaka är byn förödd och borta och Amos blir äntligen befriad från sin gudsbesatthet. Det enda sättet att tro på honom var att erkänna att Han också hade rätt att vara värdelös säger han till sist i en sorts resignation, också den förtätad av det som har hänt och aldrig kan utplånas. Med sitt tekniska artisteri framträder romanen som en rik gobeläng i starka och djupa färger och med en heraldisk ryttare orörligt avtecknande sig mot rymden. Med intuition och djupsinne har Elizabeth Spencer följt ryttaren långt ut på hans svåra och gåtfulla och ensamma väg. Ingrid Arvidsson DIREKTÖRER EMELLAN Walter Allen: Skuggan av en man. Översättning av Torsten Blomkvist. Forum. 14:50. Den man, som kastar sin skugga över bladen i föreliggande roman, är en sträng gam mal industrichef, nu avsomnad, som ännu efter döden dominerar sin sonsons liv och handlande i hemmet och på direktörsrummeL Det mesta av allt trasslet för Eric Norby och hans hustru förefaller bero på att gubben var alltför hård och alltför gudfruktig, och den tankegången är inte precis originell. Understundom irriteras man nog av vår generations benägenhet att skjuta skulden för egna misslyckanden på bristfällig pedagogik i tidigare släktled. Accepterar man schemat, emellertid — att det är tillämpligt skall ingalunda bestridas — kan man glädjas åt en saklig, kunnig och litterärt välformad skildring av några intressanta, levande människor insatta i storindustriell miljö, vilken är ovanlig såtillvida, att vi får umgås med direktörerna och studera deras inbördes relationer. Huvudfigurerna är direktörsassistenten Bas-table och direktörerna Norby och Dowland, Norby, familjebolagets undergångsdömde representant, som inte passar i tidsstudiernas och storfinansens moderna industri, Dowland, en produkt av ”the managerial revolution”, som vänligt mysande i sin mäktighet inkasserar Norbys och Bastables uppriktiga beundran uttryckt i orden ”Ni är en djävul!”. I spänningsfältet mellan direktörerna rör sig den kanske avsiktligt något bleke Bastable, vetenskapsmannen, som ryckts från sin forskarstol för att konfronteras med industriella personalproblem, produktionsrapporter och en högbar-mad och smålarvig stenotypist. Själv karakteriserar han sig som en katalysator i relationerna mellan Norby och dennes hustru, och något av katalysatorns neutralitet vilar nog också över hans konturer. Det är också lite svårt att förstå hans erotiska snedsprång med fru Norby. Bastable är nämligen uppriktigt lojal mot Norby, och det tarvligaste i ett äktenskapsbrott är väl ändå just brottet mot lojaliteten. Hans handling verkar därför mera en författarens motivering till Norbys visshet i självrannsakans stund: att han, Norby, helt enkelt själv velat att vännen skulle förföra hustrun (eller vice versa), därför att han är rädd att hon helt skall uppsluka honom. Hustrun andel tror man mera på, med hennes förträngda men troligen mediokra konstnärs-anlag och bittra revoltstämningar. Författaren är känd som en fin litteraturkritiker av den yngre generationen, han har medarbetat i tidskrifter som The Windmill och New Statesman och givit litteraturkrönikor inför BBC :s mikrofoner. Allen har bakom 627