TEATERKRÖNIKA vända vridscenen; synd är bara att han på slutet släppt alla bromsar så att handlingen accelererar ut i rena dårpippin. Carl-Eric Nordberg Hans Björkegren: Under djävulens sol. Wahlström & Widstrand 1952. 8:50. Den nittonårige Hans Björkegrcns fjärde bok handlar om en ung man med klena nerver som efterträder sin döde far på dennes kontor, förskingrar en smula, förför en familjeflicka som han sedan överger, går på baler och springer ut barhuvad mitt i vintern så att han får hjärnhinneinflammation, reser till ett besynnerligt franskt pensionat där han träffar en sjuttonåring som tänker bli nunna och som han ligger med en gång, varefter han av hennes biktfar övertygas om att det är bäst han reser hem. Då kommer han att tänka på religion och säger att han är bekymrad över detta med helvetet och de eviga straffen. Härpå vill inte biktfadern svara, och så reser den mycket unge mannen hem till sin mamma och sin flicka igen, efter att brevledes ha lovat alt han skall bli snällare. Roligare är det inte. En förtjänst är att bokens format är mycket blygsamt. Blygsam är däremot inte dedikationen till Georges Berna-nos, vars stora roman ”Sous le Soleil de Satan” egendomligt nog fått släppa till sin titel åt Björkegrens opus. Det går inte att säga något direkt positivt om Hans Björkegrens bok. Även rent stilistiskt är den genomgående dålig. Men man kan i alla fall våga hoppas att den unge författaren en dag skall få något att komma med. Emellanåt framsuggererar han en atmosfär, en stämning — längre fram kanske denna förmåga kan utbildas så att han kan åstadkomma något helt. Till dess ett gott råd i all välmening: Hans Björkegren gör klokt om han under några år inskränker sig till att läsa god litteratur samt i all stillhet smälta både den och sin egen personliga utveckling. Återkommer han sedan som en fullvuxen och samlad människa, får vi kanske en sympatisk ung författare till. Men det får framtiden utvisa. Gunnel Vallquist TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE Revy över sommaren Den gunstbenägne läsare, som kan tänkas följa denna spalt, har måst spana förgäves efter den sedan i maj. Mycket stort är det heller inte som har hänt i landets teaterliv under sommarmånaderna 1952, men väl åtskilligt smått och gott. Folkparksteatern bjöd huvudsakligen evenemang som antingen var efterdyningar av föregående säsong på de fasta scenerna eller förspelet till den följande. Av förra slaget var Karin Kavlis turné med Tennessee Williams’ ”Rosen”, starkt nedskuren i miljöteckningen men med de dramatiska linjerna väl framhävda; litet ojämn i besättningen och onödigt grovt farserad här och där, men på det hela taget väl värd den uppmärksamhet som kom den till del från både entusiaster och vedersakare. Av senare slaget var Malmö stadsteaters turné med H. C. Brän ners ”Syskon”, en föreställning som därefter inledde teaterns höstsäsong, och som jag tyvärr inte personligen har sett. Alla de bedömare, som jag hört yttra sig muntligt eller i skrift, har emellertid varit ense om att det var en överraskande god giv, och alla har de prisat speciellt en eller två av aktörerna, men vilken de prisat mest har varit olika; än Rune Turesson i Palmes roll, än Gunnar Ekström i Hennings eller Margareta Bergfelt i Eva Dahl-becks och även Mona Dan-Bergman som sjuksköterskan. Varav jag drar den slutsatsen att det i grund och botten måste ha varit en ganska jämn och regitekniskt väl sammanhållen föreställning (jfr BLM 1952, sid. 44). En trupp unga elever från Dramaten, med Mimi Pollak som boss och Jan-Erik Lindqvist som ankare, rodde i väg över landet för fullt med Linklaters ”Kärlek i Albanien”, för att senare förtöja ett par tre veckor i lilla moder 629