TEATERKRÖNIKA hamnen vid Almlöfsgatan. Det är en tämligen sekunda farkost enligt min mening, i varje fall roar och imponerar den långt mer första gången man ser seglatsen, än den andra och tredje (se BLM 1951, sid. 381—82). Men för Allan Edwall som Ramillies, Ulla Sjöblom som hembiträdet och väl också för paret Pra-witz-Westfelt som herrskapet Lawn blev det ett litet steg till väders på konstnärslivets stege. Douglas Håge som Markurell i Hjalmar Bergmans nu redan klassiska pjäs är också något som landet har fått se under sommaren. Håge lyckades rätt väl i den svåra uppgiften att hålla undan för de Wahl-imitation utan att därför ge sig in på någon polemisk omtolkning, som kunde utmana ofördelaktig j äm-förelse. Men denne Markurell verkade för genomsnäll, än snällare än de Wahl, och det tål pjäsens idé knappast vid; dessutom var det rätt svagt i flera av de andra rollerna. Anders de Wahl själv har i Malmö hållit kontakten med en annan av sina gamla Hjal-mar-Bergmanska glansroller, Swedenhielm. Och blivit hyllad, det är självklart. Victor Sjöströms Swedenhielm åter har med Riksteatern gått ut över riket som höstprogram. Festspel har det varit på flera håll i landet, med Rune Lindströms ”Himlaspel” i Dalarna och Friedrich Mehlers ”Petrus de Dacia” i Visby enligt tradition, och i Ronneby ”En midsommarnattsdröm” med unga artister från Göteborgs stadsteater, men i en uppsättning av Kolbjörn Knudsen där inte många av Knut Ströms idéer från vintergiven hade lånats. Håkan Jahnbergs vävare Varp var i alla fall med, och var väl det starkaste i den här ungdomligt tjusiga föreställningen liksom han var det i Knut Ströms. Skansenteatern har hela sommaren givit ”Trettondagsafton” i Sandro Malmqvists regi med Erik Strandmark, Ruth Kasdan och Barbro Kollberg, och de ambulerande folkparksteatrarna har haft en rik repertoar som kastat mellan Musset och Anouilh å ena sidan och uppläsningar av de Wahl och Alf Henriksons ”Den ljusnande tid” å den andra. I Varbergs fästning hade Josef Halfen satt upp Ben Jonsons och Stefan Zweigs ”Volpone”. Det var ingen föreställning som på någon punkt kunde mäta sig med den i Köpenhamn (BLM 1951:614), men några av insatserna står ändå nu efteråt för minnet med ett visst friskt skimmer över: Erland Josephsons Mosca, Bertil Anderbergs kraxande Vol-tore och Ann-Mari Gyllenspetz’ Colomba, den sistnämnda kanske mest för hon var så beta gande söt. Denna unga aktris har senare varit att återfinna på Atelierteatern i Göteborg, i en komedi av Jean de Létraz, som underligt nog inte odlats mycket av våra svenska komedijägare, fast han i sig förkroppsligar så mycket samlad publikerfarenhet inom den franska farsens fäsörkonst. Jo, Sandro Malm-qvist hade på sin tid en viss klockarkärlek till ”Bichon”, men sen dess syns Létraz alldeles ha kommit ur modet hos oss, undanträngd av sina yngre kolleger Roussin och Barillet, m fl., och framför allt av den engelskamerikanska invasionen. Den senare har i varje fall under sommaren dominerat underhållningsrepertoaren på de teatrar som alls hållits i gång. Ett lustspel i Arsenik-och-gamla-spetsar-stil av lan Hay & Co., kallat ”Familjens vita får”, spelades sålunda i parkerna av en ensemble från Nya Teatern, riktigt vårdat för resten, mer än man kunde önska för ett stycke som är så slappt mekaniskt både i humor och omoral. Det hade väntats som inledningsprogram för hösten också på den fasta moderteatern, men det hakade visst upp sig med förhandlingarna, och så kom där i stället ”The Bottom of the Pile”, av ungraren Ernst Vajda jämte amerikansk bearbetare. Även det får kallas en vårdad giv, fast den innebar ett klart missbruk av Gunn Wållgren, som aldrig kan utveckla eller ens bibehålla sina utomordentliga förutsättningar att bli vår största aktris, om hon inte snart kommer under en stramare regissörsdisciplin och får verkliga uppgifter att bita i. Det finns något som kunde kallas bagar-karies också inom skådespelarkonsten, och det är inte utan att hon börjar förete symptom. För Karl-Arne Holmsten däremot var kosten avpassad, och han gav också något av det bättre jag sett honom ge. Det måste vara mycket skönt för en filmskådespelare att en gång få lägga av sig filmcharmen och göra en riktig karakteristik. ”Man till salu” var det fantasilösa svenska namn, som man satt på den lätta men ej helt banala komedin. Lisebergsteatern i Göteborg har bl. a. givit den de Hartogska ”Stolpsängen”, med Inga Tidblad och Håkan Westergren; och yngre krafter, Åke Engfeldt och Sigrid Kaiser, har haft hand om samma stycke tacksam tvåmans-teater i Norrköping och Linköping. Hugh Herberts ”Patty”, som slog så väl till på Alléteatern i Stockholm, har spelats med lika framgång i Göteborg och Hälsingborg, varvid Gertrud Fridh, Marianne Stjernqvist och slut 630