TEATERKRÖNIKA ligen Else-Marie Brandt proberat titelrollen. Från Östergötland noteras Alice Eklund i Maugham-Behrmans ”Jane”, en gammal glansroll för henne. Därmed är försäsongens småskog väl så tämligen avverkad, och vi kan koncentrera oss på att skärskåda den ny-begynta höstens mer betydande företeelser. Gogol och Aymé Två komedier om korruption med hundra år emellan slogs upp på Dramatens scener den 11—13 september: Nikolai Gogols ”Revisorn” och Marcel Aymés ”La Tète des Autres”, här kallad ”Din nästas huvud”. Båda har nyss spelats på andra håll eller spelas där än. Det utmanar till jämförelse både på tvären och längden. En reflektion som man då gör, liksom man kunde göra den inför Dramatens ”Colombe”, är att en föreställning inte nödvändigt gör ett starkare helhetsintryck för att den består av idel starka delar — lika litet som en uppläst dikt alltid gör starkare verkan för att varje stavelse betonas och var poäng tas fram. Rune Carlsten är som skådespelare en utomordentlig skapare av pregnanta typer, och litet för mycket av den ambitionen behärskar också hans strävan när han sätter i gång som regissör. Det blir panoptikonglädje, med en plastisk vitalitet i figurerna som sopar bort mycken tråkig högaktningsfullhet inför klassiska mästerverk och så långt är all heder värd, men som tyvärr ibland tappar ur sikte skiljegränsen mellan detalj och huvudlinje, och mellan smakfullt och smaklöst. Mimi Pollak har i allmänhet visat finare förståelse för den poetiska helheten (vid besläktade ting har också Carlsten gjort det ibland, som i fråga om Söderbergs ”Aftonstjärnan”). Men hon med har en viss svaghet för att splittra helhetsmönstret med detaljer och bildligt talat hänga upp volanger och rysch i de minsta monologer, också där enkla obemärkta linjer vore att föredra. Det bar sig ännu i ”Dans under stjärnorna”, men slog över i den annars förtjänstfulla ”Colombe”, och gör det nog också här och var i Ayméföreställningen. Ett par exempel må förtydliga. Hälsing-borgsföreställningen av ”Revisorn” i oktober 1948 hade nog några punkter där besättningen var överlägsen Dramatens (BLM 1948:705). Stina Ståhle och Ann-Mari Wiman fick mer ut av kvinnosidan än Elsa Carlsson och Marianne Lindberg, och Rune Turesons betjänt liksom Gunnar Ekströms Bobtjinski hade inga jämbördiga företrädare vid Nybroplan. Men Oscar Landahl, hur bra han än var i denna sin sista roll, var ju långt mindre parant än Anders Henrikson, Gavle svarade mot Gavle och i alla de övriga rollerna var det en förkrossande överlägsenhet av erfarenhet och kunnande på den större teatern. Ändock blev totalintrycket inte alls förkrossande överlägset, snarare något svagare. Varför? Därför att Hälsingborgsföreställningen med all sin grö-tighet och ofullkomlighet byggts upp mot några få toppunkter, Chlestakoffs sorti under allmänt viftande, den förkrossande slutrepliken med meddelande om den nya och verkliga revisorns ankomst och framför allt Chlestakoffs-Gavles stora monolog i den scen där han vinberusad ger fantasiens tyglar lösa åt sina hemliga dagdrömmar — ett oförglömligt teaterminne. På Dramaten kom dessa glansscener mer eller mindre bort, och speciellt monologen, därför att gubbarna runt omkring inte kunde lyssna tillräckligt självutplånat, och framför allt för att regissören i obegriplig misstro mot det talade ordets betvingande kraft hade splittrat framförandet med små pantomimer. Vi såg nu en Chlestakoff som inte grävde sig allt längre in i sina drömmar, utan flaxade omkring och satt på stolskarmar än här än där när han talade; när han utmålade för sig de härliga slottsbalerna bjöd han till och med upp Marianne Lindberg till en sväng. Alldeles fel, konstnärligt som psykologiskt. Omvärlden existerar inte för en Chlestakoff som Gävles i detta stora ögonblick, han är bara allt igenom dröm och flödande fantasi. Och verkan på åskådaren blir starkare så. Nu blev det från denna ”Revisor”-giv mest typerna man kommer att minnas, Gävles sirliga äventyrare och kanske än mer Henriksons Skvosnik-Dumchanofski, borstig, rufsig, stö-velklampande och orerande, antagligen lusig också; men hur praktfull han var, dock bara en figur, inte ett helt drama. Mimi Pollak tycker väl det är förfärligt orättvist om man utsträcker en kritik av denna typ också till hennes Aymé, men det är bara en gradfråga, för en viss överarbetning torde man inte kunna komma ifrån där heller, om man jämför med den samtidiga göteborgsföreställningen, och även med föreställningen i Paris, om vilken Roger Nimier just skrev: ”En pjäs som denna bör spelas utan emfas, och André Barsacps mycket intelligenta regi har tagit fasta på det. Med andra ord, skådespe 631