TEATERKRÖNIKA larna undviker att göra solonummer. (Les acteurs ne font des numéros).” Det blev en smula för mycket av ”des numéros” här, när Jarl Kulle hunsade Eva Dahlbeck med ridspö i onödan och Åke Claessons rättsfilosofiska rationaliseringar, där han glider in i orations-tagen, gestaltades inte bara i antydning utan som ett i detalj utarbetat tal; och framför allt när Torsten Winge och Ulla Sjöblom släpptes lösa i sista akten. Mycket av det som sägs i en pjäs som denna, om huvud i portföljer och om hur rättvisan alltid vet skaffa fram en brottsling när hon behöver den, är av den art att det blir roligare ju flyktigare och mer i förbigående det slängs fram, något som Helge Wahlgren också mycket väl förstått i Göteborg. Annars var ju Kulle och Dahlbeck härliga i Stockholm, och de solonummer som kom på Birgitta Valbergs lott skulle jag då ingalunda velat undvara; varemot växelspelet mellan Karl-Magnus Thulstrup och Curt Mas-reliez i Göteborg nog var i all sin enkelhet minst lika effektivt som det mellan Åke Claesson och Holger Löwenadler. För övrigt behöver jag inte ge mig in på pjäsens innehåll, där kan jag hänvisa till C. G. Bj urströms Parisrapport i föregående nummer. Inte heller tilltror jag mig att ta ställning i debatten om dess moraliska halt. ”Justice pour la justice!”, rubricerade Robert Kemp sin kritik, som var ett skarpt motangrepp på Aymé, som beskylldes för att posera som sanningssägare, när han i stället byggde på skvaller och tacksamma populära vrångbilder beräknade att inhösta en lätt applåd. Mot det anförde Aymé att han på sin tid satt som j our-nalist i Stavisky-processen och haft en sån här pjäs i tankarna alltsen dess; och jag tänker att sanningen ligger vid fifty-fifty. Helt i luften kan ju inte satiren slå ens om man bortser från herrar Lupescu och Jovanovici och den långa tid som gått sedan Dreyfus. Den romerska rättens system att låta en rättegång bli en kraftmätning mellan en åklagare och en försvarsadvokat har nog tillkommit i rättssäkerhetens intresse, men den för det med sig att det ibland kunde vara fördelaktigare för en orättvist anklagad att det kastades krona och klave, det har ju Aymé bokstavligen rätt i. Liksom det knappast låter sig förnekas att en advokats skicklighet i det borgerliga livet bedöms efter de framgångar han haft. Så en kärna av fog måste det finnas, och jag är inte så säker på att den missas genom att författaren förstorar upp den. Inom litteraturen är sista ordet ej måttans, utan frenesins. Jag minns i det sammanhanget en gammal rysk emigrantdam, som var helt upprörd över den bild av ett genomkorrumperat Tsar-ryssland, som dominerar Västerlandet dels på grund av bolsje-vikisk propaganda, dels just på grund av Go-gol m. fl. satiriska författare. Judinna var hon, och pogromer hade hon hört talas om (aldrig personligen upplevat). Men denna förtalskampanj fann hon avskyvärd. Inte i något land levde adeln så enkelt och flärdlöst, till och med kej sar familj en; om mutor togs av någon, så var det rena undantag; i regeln var troheten mot uppgiften stor i alla kretsar, från tjänarna till de högsta ämbetsmän. ”Ryssland var ett bra land”, sammanfattade hon. — Men nu står Skvosnik-Dumchanovskij & Co. där som oruckeliga symboler i alla fall, alla än så bevisliga överdrifter till trots; och det kan gott hända, som några tror, att det går på samma sätt med herrar Maillard & Betolier i framtidens teater. Salacrou och Williams Vasateatern i Stockholm öppnade den 17 september sin nya regim med ”En fri kvinna” (”Une femme libre”) av Armand Salacrou. Det var tredje Salacrou-föreställningen, som överhuvud förekommit i Sverige. Av Sartre, med så mycket mindre produktion, har det under samma tid satts upp 17 föreställningar, och av Anouilh om jag räknar rätt 24; så även den som inte i likhet med Ambrière och en del andra franska kritiker sätter Salacrou högre än dessa som dramatiker, kan ju inte annat än finna valet rättvist. Sedan är ju frågan om teatern får råd med många så ambitiösa pjäsval. Varje dramatiker av rang har sin egen stil, och den här ligger långt från vad publiken varit van att söka på Vasan. Salacrou leker inte med teaterns yttre form, som Anouilh och modernisterna; i det fallet är han traditionell intill purism. Men han anser det inte heller som sin uppgift att porträttera verkligheten. Miljön kan vara skarpt verklighetstrogen, och även hans karaktärer i första akten; men i den tredje tar de gärna steget ut i det måttlösa och oväntade, säg gärna overkliga, och just i den förstoringen ligger hans konsts signatur och avsikt. (Undras om han inte där har lärt av Cromme-lynck?) Poesi har han, men den är av en kärv och kräsen art, mer cerebral än romantisk, och låter sig inte tas fram så redoboget som 632