TEATERKRÖNIKA den hos Anouilh. Motiv och ton växlar, men släkten är nästa alltid med på något sätt, liksom det obetingade livskravet, och är det också i den här pjäsen, som handlar om den moderna självständiga kvinnan, som inte vill låta binda sig — en typ som nog är mer omdiskuterad i Frankrike än i Sverige, och som även i Frankrike nog var det mer för 20 år sen än nu, när den också där börjar bli vardagsmat. Given som sådan får nog kallas medelgod. Mest intryck gjorde på mig Gunnar Björnstrand i andra akten, som den borgerliga av två motsatta bröder, i det ögonblick då hans inre är i gungning. Claes Thelander hade annars den roll som brukar anses för författarens egentliga språkrör, den oborgerliga brodern; han kunde varit ömsom betydligt bryskare och ömsom mera brett uppsluppen. Maj-Britt Nilsson var den fria kvinnan mellan dem. Hur hon skrudar sig i leopardskinn eller tailormade, så står det alltid en frisk doft av svensk löväng kring henne, och fast det i detta sammanhang borde vara att beklaga, så är det svårt att göra det. Helt lätt faller sig däremot att beklaga den pyramidala missuppfattning, varmed Hjördis Pettersson förryckte styckets hela balans. Hennes släktgumma skall naturligtvis vara isig, inte gemytlig; när hon i sista akten går och anser sig vara redan död, så är det något hemskt och inget komiskt. Har regissören Per Gerhard inte rått på henne? — så mycket egendomligare som Hjördis Pettersson en gång gjort bra ifrån sig i en liknande roll, i ”Bemardas hus”. Uppsala stadsteater öppnades den 12 september med Tennessee Williams’ ”Ormskinns-jackan”, i själva verket en lätt reviderad version av hans debutpjäs ”Battle of Ängels”, som på sin tid fälldes av amerikansk censur och presskritik i förening. För den som aldrig sett en pjäs av Williams måste denna förefalla som ett fasligt överlastat raffel; för den som sett dem alla som ett slags museum, där utkastet till de flesta redan finns. Där är killen med ormskinnsjackan själv, en attraktiv heman mellan Glasmenageriet och Stan Kowal-ski (med fin och verkningsfull måttlighet framställd av Georges Fant) ; där är Blanche i ”Linje Lusta” som här heter Cassandra, och Myra vars utveckling från erotisk död till nytt liv i kärleken företecknar Serafina delle Roses. Inte heller de båda fnittriga och hårdkokta flickorna från samma pjäs (inte halvfnask precis, men litet däråt) saknas — de gjordes för övrigt för omväxlings skull helt utmärkt, utan störande överdrifter. Spökena bakom porten, som är stumma eller talar främmande språk, representerades denna gång av en döende kräftsjuk, några jagade negrer och en smygande indiansk trollgubbe. En pepprad dryck. Allt detta är ju mycket intressant och tacknämligt att få se för oss teaterkritiker, men månntro det var för den skull som teaterchefen tagit upp en för ordinär publik så sällsam magborstare? Eller måhända för att Agneta Prytz nödvändigt ville övertyga samma kritiker, att hon verkligen kan spela tragedi? All right, vi ger oss: hon kan! Men hon har så många odds emot sig, den småväxta staturen, de kupiga ögonen, och sina invanda små maner, att man ändå absolut inte vill tillråda henne att göra detta till sitt huvudfack. När hon satsar allt, som i Myras roll nu, så lyckas hon och det är beundransvärt. Men hon har inget att falla tillbaka på i de mindre inspirerade ögonblicken. Det måste trots allt en skådespelare ha. Och det har hon rikligen inom stilkomedien! Kerstin Rabe som Cassandra och Hans Strååt som den döende hörde till dem som gjorde starkt intryck i en föreställning, som till scenbild och samspel var bland de gedignaste, som levererats av den unga stadsteatern. Svenskt: Ekman och Bergman Jag förbigår Göteborgs stadsteaters giv av Samuel Spewacks rätt billiga myrkomedi ”Under the Sycamore Tree” — eller rättare, uppskjuter omnämnandet tills Alléteatern i Stockholm lämnat jämförelsematerial — och hastar till månadens två svenska nyheter, Hasse Ekmans ”Fullmåne” på Intiman i Stockholm och A. Gunnar Bergmans ”Den rätta” på Folkets hus teater i Göteborg. Till den förra kom jag helt utan förväntningar, blev angenämt överraskad och hade faktiskt riktigt roligt i två hela scenbilder åt den välträffade pensionatstonen i replikerna och de smarta ridåfallen. Men sen var det ju slut. Det blev med pinsam tydlighet klart att vad alltihop gick ut på var bara att lösa den redan från början avgjorda frågan om Hasse Ekman och Eva Henning skulle återfinna varann, och det hör till de allmänna stockholmska samtalsämnen, som jag aldrig har kunnat intressera mig för. De sista fem tablåerna sysselsatte jag mig helt med att vrida och vända mig och räkna publik och platser. Det fanns 11 lediga (nästan lika många som de upptagna 633