FILMKRÖNIKA på Vasan). Av de besatta var jämnt sex sjundedelar beklädda av damer, alla med säkerhet över trettio år och med koaffyr av det slag där papiljotter brukar trivas. Jag tänkte: för hans skull, alltså. ”Den rätta” i Göteborg förmedlade ett helt annat intryck. Här fanns en vilja att göra något, men något ganska orimligt: att diskutera arbetarrörelsens förlorade ungdomsdröm under den paraboliska gestalten av en kärlekshistoria mellan en fackföreningsmän och hans ungdoms åtrådda, en telefonist, som han möter på en förbundskongress. Sensmoralen syntes bli att drömmen inte kunde återupprättas annat än som dröm. Men hur tafatt i utförandet, denna kärlekshistoria, alldeles bortsett från den lösa hopkopplingen till dess symboliserade innehåll. Det var rätt överraskande från en man med så gedigen kännedom om modern dramatik som Bergman. Replikerna var nog korta, men alltför direkta och utan de undermeningar, som är den dramatiska dialogens egentliga livsnerv. De avgörande psykologiska brotten kom oförmedlade, som faits accomplis, och utan all dramatisk förberedelse. Det var alltså på många sätt en svag pjäs, som Erik Strandmark, Ruth Kasdan, Barbro Kollberg och Sten Lindgren inte hade en chans att bygga om till en stark. Ändå gav den så förfärligt mycket mer än ”Nymåne”, och jag hör absolut inte till dem som anser att dess upptagande överhuvud var ett misstag. Tvärtom. Här har vi ändå en första ansats till något mycket viktigt, en ny och avpassad folkteaterrepertoar, fjärran från både operettgrevar och halta lottor. Den behövs så innerligt väl. Om kastet inte lyckades i första eller andra försöket, så var det ändå ett kast åt rätt håll. Och ett slags kulturgärning är det ändå faktiskt redan att visa svenska folket att även en ombudsman ur dess egen fackliga verklighet kan ha ett sexualliv, och t. o. m. klä av sig naken när han ligger med en flicka i sängen. Det låter kanske löjligt, men det är så. Fast jag tänkte ett tag: ack, om Äke Gustafsson eller någon mystisk Mitj urin kunde försiktigt korsa Hasse Ekman och A. Gunnar, så vi finge en svensk dramatisk författare med den förres flyhänta handlag och den senares redliga uppsåt...? Men slog genast bort tankeexperimentet, erinrande mig Shaws berömda replik när Isadora Duncan föreslog honom att de skulle göra barn tillsammans, vilka kunde förena hans intelligens med hennes skönhet: ”Det är alldeles för stor risk, madam — tänk om det bleve tvärtom!” FILMKRÖNIKA av INGRID ARVIDSSON I filmer som bygger på litterära verk är inte troheten mot originalet alltid något värde Smutsiga händer. Manus: Jacques Bost och Fernand Rivers efter Jean-Paul Sartres pjäs. Dialog: Sartre. Regi: Fernand Rivers. Les Films Fernand Rivers och Eden. Afrikas drottning. Manus: James Agee och John Huston efter C. S. Foresters roman. Regi: John Huston. Romulus-Horizon. Möte under stjärnorna. Manus: Jacques Becker och Jacques Compareez. Regi: Jacques Becker. Speva-Films. Affären Cicero. Manus efter en roman av L. Moy-zisch: Michael Wilson. Regi: Joseph L. Mankie-wicz. Fox. Uppdrag i Trieste. Manus: Casey Robinson och Lian O’Brien efter Peter Cheyneys bok. Regi: Henry Hathaway. Fox. Trots. Manus: Vilgot Sjöman efter författarens roman Lektorn. Regi: Gustaf Molander. SF. i och för sig och varje avvikelse en förfalskning. Film och litteratur arbetar med så skilda medel och från så skilda utgångspunkter att filmversionen av en roman bör kunna skapas och bedömas som ett helt fristående verk. Det viktiga är dess kvalitet som film, inte som filmatisering. Förfalskning inträder först när ett verks tendens ändras och den yttre ramen utnyttjas i avsikter som är författaren främmande. Man vill alltså inte se en lätt nazistinfekterad version av ”Rid i natt” eller ”Lars Hård” som folkhemspropaganda, men man skulle inte bara protestera av pietet mot författaren och boken utan också därför att det måste bli yttre och inre svackor i filmer med så besynnerlig moral. När ett svenskt filmbolag skulle filma en kärlekshistoria mellan en man av 634