KOMMENTARER OCH NOTISER det står öppet till årets slut. En stor del av pengarna kan museet skrapa ihop genom alt ta i anspråk de gåvomedel som ställs till förfogande av mecenatföreningen Nationalmusei vänner och genom att länsa andra tillgängliga fonder, men det räcker inte. Museet vädjar därför till allmänheten att genom en insamling möjliggöra köpet. Åtskilliga tusenlappar har redan flutit in och en ström av besökare har betalat en krona var för att få se tavlan som lånats hit och i perfekt regi exponerats i museets franska sal. Eftersom det väl vore praktiskt taget ogenomförbart att för den händelse köpet inte kom till stånd återbetala de hos allmänheten insamlade medlen får man anta att museet ganska bestämt räknar med att få behålla tavlan. Och det är heller ingen tvekan om alt det är ett riksintresse alt den får hänga kvar där den nu hängt en lid. Vi har med skäl varit stolta över vår franska 1700-talssal, det finns knappast en fullödigare ensemble i något annat museum i världen. En ljuvlig musik har spelats av denna orkester men först när Watteaus stråke stämde in blev den fulltonig. Salen skulle aldrig mer bli densamma om ”Kärlekslektionen” efter sitt korta gästspel försvann; minnet av den skulle för alltid spöka där. Museiledningen har gått lika skickligt tillväga som den smartaste konsthandlare när den lät skicka den åtrådda tavlan till sig på påseende. Att målningen är ett fullödigt mästerverk, en Watteau i absolut toppklass, är fastslaget i Watteaulitteraturen och kan konstateras av var och en med något kvalitetssinne. Men många stegrar sig inför det enorma priset och undrar om det inte överstiger vad vi rimligtvis har råd med. Museets fattigdom är notorisk. Det har svårt att fullgöra sina skyldigheter mot levande svenska konstnärer. Tänk bara så många bra saker man skulle kunna köpa för 720 000 kronor, en summa som motsvarar många års statsanslag för inköp av verk av levande svenska konstnärer. Resonemanget faller redan på den omständigheten att dessa pengar aldrig skulle ställas till förfogande för annat än ett extraordinärt ändamål som detta. Museet renrakar sina tillgångar för en tid framåt — men endast när det gäller inköp av gammal konst. Och av gammal konst kan ingenting vara mera begärligt än just det mest saknade: en Watteau. Det får då anses vara en oerhörd tur att inte bara finna en Watteau utan en av de bästa som finns. Priset är högt, om också endast en tretusendel av våra årliga försvarsutgifter. Värdet kan när det gäller ting av denna valör överhuvudtaget inte mätas i pengar. Herr Duveen, för vilken en transaktion som denna var vardagsmat, brukade säga till sina kunder: ”När ni betalar dyrt för det ovärderliga får ni det billigt.” Tack vare att så många av de sluga affärsmän med vilka han handlade insåg det förnuftiga i denna aforism vandrade oersättliga konstskatter över från Europa till Amerika. De betalades med priser som i vissa fall var chockerande. Men det enda vi längre vet om vad som hände med Mellons och Kress’ millioner är att National Gallery i Washington är fullt av mästerverk som dag efter dag i generationer skall ge skönhet åt människorna. ”Tre män i en båt” av Jerome K. Jerome räknas fortfarande inom en ansenlig beundrarskara bland världens viktigaste böcker. Ganska få av dess läsare, åtminstone bland de svenska, torde dock ha gått så långt i sin uppskattning som bokhandlare Björn Wennberg i Stockholm. Han kom för någon tid sedan att läsa om romanen och beslöt sig, ytterligare styrkt av andra resehandböcker, för att göra en pilgrimsfärd till Them-sen och så gott det gick följa i spåren på de tre sportsmännen. Av tidsskäl kunde dock inte bokhandlaren fara båt uppför floden, utan valde att följa dess strand i bil — ett nöje som med hjälp av en hyrd Morris blev ganska billigt. Med Jerome i bagaget letade man sig nu långsamt uppför floden och stannade på alla de minnesvärda platserna, vilka i stort sett 645