ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG DE SISTA KVINNORNA De sitter hukade i nåt källarhål svarta och grå, små, ögon som potatisål uråldersgamla, händer likt knotiga rötter röster som nattvind i torra trän, som stenar slungade motståndslöst mot varann, stumma och trötta i dyningen efter en storm — Nu deras jordbruna ansikten, rynkiga, fårade, tomma och nötta flyter ut och tillsammans i mörkret under sotiga bjälkar, klungor av halvbrända fladdermöss svalbon utan svalor men med kryllande fågellöss — Naglar som flyktigt och främmande raspar mot hud eller kläder någon som hostar, drar andan, väsande, pipande — men det sjunker djupt i en bottenlös tomhet där ingenting är eller blir eller varit — Ingenting rör sig i hucklenas dunkel — ingenting längre att lyssna på Sakta rinner en droppe fukt efter väggen eller en klo sträcks ut — rycker till sig en möglig bit bröd men ingenting vrids mot natt eller död för dessa som överlevt livet Inte med sax eller kniv av stål sa min svärmor den kloka gumman En vass skärva av sten från kalkklippan hade jag gömt en stormdag nere vid havet när jag visste vad ängslan var 647