DE SISTA KVINNORNA Och vår dörr var i två halvor, den övre öppnade sig mot himmelen den undre mot jorden * Tizianrött, smaragdgrönt — och så min skimrande hud nylonstrumpans svarta söm och häl Cuir de Riissie, Chanel, unga björkar fjäderspända under vårens regn — som jag i duschen Armarna höjda till ett gotiskt valv bröstens toppar predikstolens utsprång höftens båge altarrundens ring Deras ögon först, sen deras händer deras kroppar, som måste laddas av min Upp, upp jag drev dem till svindlande höjd andakt, altartjänst, jag är gudinnan! Å, så jag älskade dem, älskade dem alla och mig i dem En gassig sommarmorgon när allt är stilla och ändå bara rörelse Jag sluter ögonen Jag öppnar ögonen och allt är oförändrat Ser en fjunig nacke Ser i mitt knä: en sönderklämd maskros utan stjälk, grässtrån, en spindel med sju och ett halvt ben och en löjlig liten fisk som börjat lukta Han förklarar allt för mig, ivrigt och viskande och ingenting viktigare har nånsin existerat; en sommarmorgon på en äng vid sjön Vad rörde mig sedan lokomotivet bombplanet reaktionsmotorn? * 649