MARCEL PROUST SKANDALEN MARIE Måhända förvånar man sig över att Marie i åtskilliga år fört ett sådant liv att han varje dag kunde säga till sig själv: kanske är det i dag slutkatastrofen kommer att inträffa. Men livsviljan och drifterna känner ingen annan aritmetik än sannolikhetskalkylerna och postulatet att av två möjligheter är den angenämaste den mest troliga. Vivören som efter en ”våt” middag gör sällskap med en kvinna på boulevarden är mycket väl medveten om vilka smittorisker han utsätter sig för; den resande som tar båten till Amerika vet att flera båtar har förlist, att han vid sin återkomst kanske inte kommer att finna sin gamla mor eller sin klena son i livet; den lättjefulle som inte skriver den bok som skall göra hans namn odödligt eller underlåter att skriva det testamente som skall garantera att hans barn får ärva honom i stället för släktingar som han avskyr, vet att denna dag som han inte tar vara på kanske kommer att bli hans sista — ty det händer att en man plötsligt avlider till följd av ett slaganfall eller en spark från en skenande häst; frossaren vet att gikten hotar honom och att sprit är skadligt för honom. Men en tänkbar risk väger lätt inför en säker njutning. Dragningen till kvinnans famn, till det okända havet, till soffans eller cigarrettens behag eller till den frestande promenaden, omtöcknar småningom hjärnan och sätter den utmärkt väl i stånd att livligt föreställa sig den njutning som ligger inom räckhåll och redan kommer hjärtat att klappa, men gör den föga beredd att uppoffra alla dessa tillfällen till förgängliga nöjen om en oåterkallelig olycka hotar. Därför kan man också dagligen se hur den sensuelle överallt söker njutningen, hur den resande reser, den lättjefulle latar sig och de levande gläder sig åt var dag som går utan att tänka på döden. Och frossaren tänker inte på att det i kväll just är detta lilla glas som kommer att ge honom gikt. Marie var inte mera dåraktig än alla dessa människor. Och när han en morgon vid uppvaknandet fick ett brev med anmodan att samma dag infinna sig hos rannsakningsdomaren, fann han sig stå inför en händelse som han ofta tänkt på, men utan att tro att den någonsin skulle kunna inträffa, och aldrig på just detta sätt. Döden är något ganska upphöjt som man mycket väl kan tala om. Men en vacker dag vaknar man med ett tryck över bröstkorgen, man kan knappt andas, svetten pärlar över pannan, handen skälver och ögonen är skumma. Och smärtan i sidan som frestar allt mer på krafterna har ingenting gemensamt med dödstanken som man efter behag kunde ta emot eller visa ifrån sig så länge livet log mot en och inte ville veta av döden. Denna kallelse till rannsakningsdomaren var avfattad efter det vanliga mönstret och kunde läsas lika kyligt som skildringen av symptomen på paralysie générale i en lä-karbok. Men Marie erfor vid varje ord en sådan obeskrivlig känsla som kommer en allvarligt sjuk människa att uppleva sin sjukdom som en tyst mardröm i vilken väggklockan med sin pendel och den blå vasen på skåpet spelar rollen av vidunder, mycket mer förfärande och skräckinjagande och främmande än allt vad samma människa när hon var frisk kunnat föreställa sig i sina vildaste fantasier om de fördömdas plågor. Skräcken har plötsligt nått honom i form av en känsla av tyngd i huvudet och åsynen av denna blå vas på skåpet — och livsglädjen som dittills 651