MARCEL PROUST lekt med tanken på döden som solen leker med skuggorna en vacker dag, livsglädjen har flytt för alltid. Det ligger heller ingenting förvånande i att monsieur Croissin kallade Marie till sitt ämbetsrum vid Quai de la Mégisserie — ty Palais de Justice ligger vid Quai de la Mégisserie. Men fast denna obetydliga detalj inte på något sätt stod i sammanhang med Maries förflutna utgjorde den ett betydelsefullt attribut till den nya händelsen; den var som en ny och ännu häftigare smärta genom vilken hans nya onda grep tag i honom. Han läste om igen: ”på hans ämbetsrum vid Quai de la Mégisserie”, och orden tycktes honom som ett slags förebud till hans plåga; han läste dem tyst med förskrämd blick, likt patienten i kirurgens väntrum som hör rösten i rummet intill tala högt till en person som inte behöver opereras. Marie tänkte emellertid genast: ”Det är verkligen ganska förmätet av den där lilla rannsakningsdomaren att kalla mig till sig — jag skulle kunna få honom avsatt om jag ville. Jag skall helt enkelt låta justitieministern ge honom en läxa.” Att söka upp justitieministern, som inte endast var hans vän utan till och med i viss mån hans skyddsling, tedde sig inte särskilt skrämmande. Det gav honom inte några andra associationer än middagar där han satt vid bordsändan och ämbetsrum som genast öppnades för honom, medan de mest betydande personligheter fick sitta och vänta. Det återförde honom till hans ärliga och ärofulla liv som egentligen fortfarande fanns kvar och som säkert på ett ord av justitieministern skulle börja på nytt igen för att fortsätta ända till hans död. Men den här gången fick det vara slut med affärerna! Han hade klarat sig alltför nätt och jämnt. — Men detta var något annat än den otrevliga Quai de la Mégisserie. Han andades lättare. Det angelägnaste var att skicka efter Voisin och Béziers, hans med-brottslingar i sockeraffären, för den händelse han skulle bli tvungen att ge justitieministern några förklaringar, givetvis helt vän skapliga sådana, som skulle sluta med en middagsbjudning. Han lät alltså meddela justitieministern att han tänkte komma upp och säga några ord till honom klockan två, i deputeradekammaren vid sammanträdets början, och att justitieministern skulle vara vänlig att tills vidare underrätta domaren Croissin om att monsieur Marie inte kunde infinna sig i dag. Så gick han ut för att överlägga med Voisin och Béziers om en försvarsplan. Det var milt i luften. Han lät spänna för sin öppna vagn och njöt av det vackra vädret medan han långsamt rökte en cigarrett. När han steg in i Voisins rum kände han sig redan lättad. Han kom till en vän som han inte behövde dölja något för och av vilken han inte behövde frukta något klander. Det var som om en del av hans liv kunde lyfta på huvudet och andas lättare inom honom. Och i närvaro av denne man till vilken han var van att kunna säga: ”Den gången tjänade jag tvåhundratusen francs” utan att känna sig förödmjukad eller mindre värd, fick han plötsligt en stark känsla av glädje, av glad uppriktighet och stolthet. Ty han återfann den gamla, oskyldiga glädjen då han fick tala om sina affärer och diskutera dem. Voisin och han planerade tillsammans försvaret på samma sätt som han brukat planera en deklaration från departementet: de skulle förneka allt som inte kunde bevisas och ge en annan betydelse åt det övriga. Han gick hem, åt en lätt lunch och begav sig till deputeradekammaren. Där rådde en starkt upprörd stämning. Ministern hade just begärt kammarens tillstånd att åtala Marie. En enda av dennes vänner kom honom till mötes och sade rakt på sak, med den pinsamma brutalitet som är typisk för den uppriktiga vänskapen när den träffats hårt av en väns olycka: ”Varför går du inte upp och avger en förklaring?” Han gick upp på tribu-nen, och upprörda rop steg mot honom från kretsen av indignerade människor nedanför. Han blev rädd, likt den som stiger ombord på ett skepp på ett upprört hav. Men det finns 652