SKANDALEN MARIE ögonblick då man mot sin vilja riskerar sitt liv för att inte verka rädd, och han steg upp med högburet huvud, fast bävande och med iskalla händer. Han började tala. Men hans ord behövde det nödvändiga ackompanjemang, det harmoniska komplement som kammarens högljudda acklamation utgjorde. Hans röst var inte längre densamma inför denna tystnad och detta dova mummel. Han stod inte längre på fast mark med vänliga dyningar som rullade nedanför hans fotter; han var ute på öppna havet där vågorna inte bröts utan fruktansvärda vattenmassor tornade upp sig, inte längre majestätiska att skåda utan skrämmande att känna tätt inpå sig. Man var van att bedöma värdet av hans ord efter styrkan i de vågor av bravorop de framlockade. Och medan han talade brukade man känna dessa vågor ta form, stiga, avrundas och bryta fram med bedövande kraft vid slutet av varje period. Men nu, då hans ord inte längre fick de applåder som gjorde dem övertygande, det ackompanjemang som skänkt dem harmoni, ljöd de falskt och tunt som en brottslings dåliga försvar eller en galen kvinnas gälla sång. De bröts inte längre mot bravoropen; han kunde inte mera finna den kraft som drev fram nya vältalighetsvågor. Hans gester var inte längre avmätt harmoniska utan ryckiga som rörelserna hos en man på en vrenskande häst, och där han stod, liten och bräcklig mitt i den upprört böljande församlingen, utgjorde han en tydlig illustration av hur liten människan är inför den oerhörda roll som ödet ibland tilldelar henne och vars storhet endast kan anas av fantasin. Man kunde nästan undra om det verkligen var hans existens det gällde och om det inte var en liten aktör som spelade upp Saint-Justs skräckregemente i en bristfälligt rekonstruerad revolutions-miljö på en teater, där statisternas svaga mummel inte förmådde ge någon verklig föreställning om konventets raseri. Men från och med detta ögonblick hade problemet i Maries medvetande tagit en ny form som kom att ersätta den outhärdliga verklighetskänslan. Han hade fallit offer för ett avskyvärt förräderi, där de skyldiga var ministrarna, vilka föredrog att offra sina äldsta vänner, som gjort republiken de största tjänsterna, för sina portföljer som hotades av den lömskt förtalande, hämndlystna, mäktiga och hänsynslösa yttersta vänstern. Det måste sägas att Marie om han varit i deras ställe inte skulle ha handlat som de. Han hörde till dem som vet att det är svårt att leva ett rättrådigt liv och som därför är överseende mot nästans felsteg, som inte skulle kunna besluta sig för att skada någon och som insveper sina vänners fel i sin ärofulla vänskaps mantelveck, medan andra, mera hårdhjärtade och ofta mera korrumperade ”inte vill räcka de skyldiga handen”. Vem du än är, läsare, i vilken by eller vilken huvudstad livet än placerat dig — i det politiska eller diplomatiska livets historiska förhållanden eller i det privata livets, som i stort sett är desamma men aldrig kommer till offentlighetens kännedom — så är jag säker på att du redan, om också endast inför Gud, placerat dig själv antingen i ärbarhetens och puritanismens eller i barmhärtighetens och toleransens läger. Kanske är det tack vare en av dina barndoms-väninnor som svikit den äktenskapliga troheten, eller en av dina kamrater, eller en känd och omtalad person som har stora bjudningar, som du sålunda har fått tillfälle alt framträda i enlighet med din sanna natur. Även om din stränga hållning varit inspirerad av en uppriktig avsky för lasten, så måste den ha tett sig grym för den av dina närmaste som i samma situation handlat på annat sätt än du och som, i denna tid då moraluppfattningen alltmer förslappas och nervsystemet blir alltmer hetsat, deklarerar att grymheten är den enda last han med säkerhet tror sig ha rätt att fördöma. Men fastän hans egen hållning dikteras uteslutande av hans goda hjärta och ett överseende med andra som gott kan förenas med den största stränghet mot det egna jaget — en stränghet som kanske till och med, genom de svåruppfyllda krav den ställer på honom själv, 653