MARCEL PROUST gjort honom benägen för fördragsamhet mot nästan — så ter sig denna hållning i dina ögon som ett tecken på fördärv, eller kanske rentav dikterad av materiella fördelar, såsom till exempel nöjet att förbli god vän med en kvinna som kanske har begått allvarliga felsteg, men ändå är så spirituell och förtjusande och ger så trevliga middagar. Ty historiens dramatiska spel som på avstånd ter sig så brännande, är sammansatt av samma element som vår egen obetydliga tillvaro — av universums egen substans. Med historien är det på samma sätt som med den astronomiska analysen; denna vetenskap kan fastställa de avlägsnaste stjärnors beståndsdelar därför att de utgörs av samma element och samma gaser som de vägar vi dagligen trampar, den kropp vi lever i och de ben som en dag skall vila vid sidan av vår moders ben. ¥ Två eller tre gånger fick Marie efter att ha trott att han skulle bli häktad uppleva glädjen att inte ens vara misstänkt. Framtiden tycktes då ligga orörd framför honom, så att allt det onda han dittills gj ort var som ogj ort och han nu bara hade att ändra sig för att hans liv skulle förflyta ärorikt och lyckligt. Ty vi tror alltid att det som ännu hör framtiden och det obestämda till ligger i våra händer, så att vi kan bringa det i full överensstämmelse med vår fördel eller vårt samvete. Och där Marie satt i sin fåtölj vid brasan och öppnade de brev han dagligen mottog från rikets stora personligheter, hade han den angenäma känslan att han inte skulle göra något annat än det han själv ville, att han var helt och hållet herre över sina handlingar. Men så snart han behövde pengar eller greps av lust att förtjäna, kände han hur han bestämde sig — ack, ingalunda för ett skamligt liv som skulle föra honom till förlust av heder och ära — men för en liten betydelselös handling som inte kunde få några följder och inte kunde vara orätt, eftersom Paris’ hederligaste människor samma kväll skulle vara hans middags gäster. Visserligen skulle Marie inte gärna ha velat tala om det för dem. Men vilken av dem hade inte sina hemligheter som han inte gärna skulle tala om för de övriga? Marie var visserligen en ganska from kristen alltsedan sin barndom, och framför allt efter sin hustrus död. Men fromheten oroade ingalunda hans samvete; den lugnade det snarare. Ty såväl i predikningar, böner och kulthandlingar som i dogmer återkommer ju ständigt samma formler om att även den bäste lever i synd. Alla Maries samvetsbetänkligheter blev mindre dunkla och plågsamma, ja, rentav på ett ganska behagligt sätt rörande, när han återfann dem överallt i religionen. Han kände sig lättad när han såg att alla de människor han umgicks med inte hade någon anledning att kasta första stenen utan fastmer borde liksom han själv slå sig för sitt bröst för lika stora synder som hans. Det faktum att han gick i kyrkan och i människors närvaro sade till Gud: ”Jag fattig, syndig människa”, tycktes honom utgöra ett slags bikt som befriade honom från skyldigheten att avlägga mera bestämda och mera pinsamma bekännelser och gav honom illusion om att inte vara osann mot andra. Inför sig själv och sitt eget samvete sade han inte längre: ”Jag har stulit tjugufemtusen francs” — ty dessa ord var det honom mycket obehagligt att behöva höra; de kom honom att sjunka i sin egen aktning. I stället sade han: ”Herre, jag är en fattig, syndig människa”, och vid dessa ord genomströmmades han av en närmast angenäm känsla. Och därför att han under en viss tid täckte över sina bestämda synder och skulder såsom oärlig förtjänst, utpressning och så vidare, med de obestämda orden synd och skuld, så började orden ”oärlig förtjänst”, ”utpressning” försvinna ur hans medvetande och ersättas av orden synd och skuld. Och eftersom de ting som mest skiljer oss från våra medmänniskor inte tar ifrån oss det djupa behovet av att vara ett med dem, att inte vara mindre värd än de, att vara en av dem, så hade orden 654