SKANDALEN MARIE synd ocli skuld den stora fördelen att ytterligare närma honom till hela mänskligheten, eftersom de endast kom honom att känna att han var delaktig i mänsklighetens gemensamma elände — delaktig i arvsynden. Maries politiska ställning hade blivit alltmer betydande för varje år som gick. Ingen i hela deputeradekammaren var intelligentare än han, ingen var uppfylld av en mer storsint iver för det allmänna bästa. Och det värdefulla han uträttat består inte bara i alla de utomordentliga lagar som befriat de fattiga från tunga skatter utan att fördenskull äventyra budgeten, och i de internationella avtal som än i dag utgör den väsentliga garantin för Frankrikes säkerhet. Det goda han gjort finns inte upptecknat i någon skriven historia, men däremot i den historia som lever vidare i familjerna i hans departement, vilka tack vare honom fick drägliga ekonomiska förhållanden och blev lyckligare än de någonsin tidigare varit, alla de familjer han bisprungit med egna medel när fadern i huset var sjuk eller sonen arbetslös, alla unga flickor han hjälpt till ett gott gifte; denna historia visste att berätta om hur hans hem och förrådshus och en plats i hans vagn alltid stod till förfogande, hur fattiga familjer dagligen fick sin matsedel utökad genom hans försorg, hur de fick samla ved på vintern och ofta fick en silverslant på köpet, hur deras hemfärd underlättades av herr deputeradens hästar när det var snö — och framför allt hur många ringa människoliv som fick nytt värde genom den självaktning som kommer dem till del då de av de rika bemöts med den uppskattning, den hjärtliga hälsning och det vänliga samspråk som de rika ofta reserverar för sina likar. Marie var inte särskilt svag för poesi, med undantag för Déroulèdes patriotiska diktning; ”han har åtminstone något att säga och hans diktning kan ha nytta med sig”. Fast han knappast hann läsa något annat än de otaliga dokument som utgjorde det råmaterial ur vilket han hämtade sina välformulerade rapporter och utomordentliga lagar, så läste han där emot gärna historia. Historien upphöjde de stora män som hade arbetat som han och lugnade honom sålunda med avseende på hans politiska verksamhets betydelse. Och genom att omtala en Mazarins, en Gorljakovs eller en Richelieus slöseri och förskingringar med ett urskuldande leende, som man talar om ett bortskämt barns sympatiska fel, kom historien hans egna fel att framstå som någonting oundvikligt — oundvikligt inte längre på grund av människonaturens allmänna svaghet, som är bedrövlig och mot vilken man måste föra en hård men nödvändig kamp, som kristendomen gjorde utan sammanhängande med högt begåvade mäns natur och intressant att studera: det leende behaget hos en elit, något som man bör ta hänsyn till. Om religionen var ett slags askes för hans själ som den förklarade vara sjuk, så var historien hans själs hälsovård som återskänkte honom krafterna och kom livet all te sig än mer frestande, som något som var till för att njutas. ¥ Kort före den tidpunkt då Marie, utan att någon kunnat förutse det, skulle bli häktad till följd av den oväntade upptäckten av några komprometterande aktstycken som länge varit gömda, hade den unge Edouard Marie, tjugofem år gammal, kommit ut från teatern en blåsig kväll, och när han kom hem kände han sig frusen. Vi vet inte mycket om vad som finns i blåst och i feber, lika litet som vi vet vad naturen och livet i allmänhet är. Men man antog att såväl blåsten som febern denna gång var speciellt farliga, ty förkylningen medförde en lunginflammation, som i sin tur några dagar senare medförde döden. Så lämnade Edouard Marie denna värld, utan alt ha behövt förlora sina illusioner om faderns rena hjärta och orubbliga makt. Sålunda avlägsnar ödet i tid dem som inte bör få uppleva vissa ting. Däri liknar det en man som står i begrepp att bryta ut i grova förolämpningar mot en annan men hålles tillbaka av sitt barns närvaro. Naturen handlar på samma sätt, ty den 655